Vilket beslut jag än gjorde nu, skulle sluta med att jag pressades på stora summor pengar. Jag kände mig inte heller trygg i mitt eget hem, allt kändes som en mardröm, som om det inte mera var mitt liv jag levde, som om jag hade huvudrollen i en film.

Jag hoppade högt av förvåning då min jobbtelefon ringde, det var lunchtid och ingen borde söka mig nu. Jag hörde min upprörda dotters röst, hon var näst intill hysterisk och skrek rätt ut att det klättrade människor på våran villafasad. Någon hade klättrat upp för stegen som leder upp till skorstenen, en kvinna tittade in genom ett fönster. En man smög runt villan och tittade in genom fönstren, kollade runt i uthuset och drog i ytterdörren. Det stod en främmande bil parkerad farm för villan.

Jag bad min dotter att inte öppna dörren, att dra ner rullgardinerna och försöka hålla sig lugn. Jag skulle ringa polisen och komma hem till henne så fort som möjligt. Jag förstod genast att det var tikägaren och hennes man som befann sig ute vid vårat hem, jag blev väldigt orolig med tanke på vad polisen tidigare hade sagt, de hade varnat mig för dem. Familjen hade pressat människor på pengar tidigare, det hade funnits hot med i bilden.

Så fort jag avslutat samtalet med min dotter, ringde jag polisen. Jag fick prata med någon som inte var insatt i vad som hänt mig, jag förklarade hastigt vad som höll på att ske ute hos oss och bad dem sända en polispatrull ut till vårat hus. Jag blev väldigt förvånad då jag fick höra att en polispatrull redan var på väg ut dit, de hade blivit kallade av tikägaren som var där för att ta tillbaka sin hund som jag hade ”stulit”. Nu var jag rent ut sagt förbannad, jag bad en poliskonstapel komma in till mitt jobb där jag förvarade en kopia av leasingavtalet som jag hade med tikägaren.

Några minuter senare satt konstapeln inne på mitt kontorsrum, jag visade mitt leasingkontrakt och konstapeln såg genast att jag hade den juridiska rätten på min sida. Men nu gällde det inte mera vem som hade juridiskt rätt, det handlade om mera, kanske om människor som skulle kunna skada mig och min familj. Konstapeln ringde patrullen som var på väg ut till våran villa, han berättade hur allt låg till och deras uppgift blev nu att ”köra” iväg inkräktarna från vårat hus.

Jag tänkte på min dotter som var ensam hemma, jag var livrädd och visste inte om jag skulle våga åka hem? Men jag kunde ju inte lämna henne ensam där ute med människor som kunde vara farlig. Jag hoppade motvilligt i bilen, mina händer skakade och jag fumlade med tändningslåset, hade svårigheter att få in nyckeln. Tillslut startade bilen, adrenalinet rusade i blodet, jag minns inte mycket av bilresan hem, det var inte jag som körde allt var som på film.

Jag kunde dra en lättnadens suck då bilen rullade in på uppfarten till vårat hus, det fanns ingen främmande bil där, inte heller skymten av någon polisbil. Jag kastade mig ur bilen och sprang de fortaste jag kunde fram till ytterdörren, slet upp den och låste noga om mig innan jag rusade in i köket. Jag slängde mig om halsen på min dotter som grät tyst nu. Allt var okey, ingen hade hunnit skada henne fysiskt.

Då vi lugnat oss en stund ringde jag polispatrullen som varit hemma hos oss. De hade lyckats prata med tikägaren och fått dem att lämna våran villa, polisen bad mig dock att vara försiktig och inte vistas utomhus på kvällen.

Följ den spännande dokumentären som slutar med flere mord…HÄR