Jag har aldrig önskat mig en dödfödd valp, ändå kändes det nästan som en befrielse att valpen som föddes var död. Jag hade levt under hård press i över två månader nu, jag längtade bara efter lugn och ro, jag ville fly verkligheten som hade förvandlats till ett helvete.

Veterinären undersökte tiken och konstaterade att hon mådde bra samt att det inte var flera valpar på väg. Hon blev ordinerad medicin mot sin mjölkproduktion som hade satt igång ganska rejält nu. Ohh vad jag tyckte synd om henne, stackars liten, hennes kropp producerade mjölk och hon längtade efter sin valp. Hon hade varit den perfekta hundmamman det såg jag på henne. Jag plockade nu fram den döda valpen ur kylväskan och lät veterinären kontrollera henne, hon var så välskapt och såg helt underbar ut bortsett från att hon var död.

Jag bad att få alla uppgifter grundligt nedskrivna av veterinären så att inte tikägaren skulle finna något nytt att klaga på. Jag frågade även om veterinären kunde tänka sig att ställa upp som vittne i den kommande rättegången.

På väg hem från veterinären kom tankarna, jag var tvungen att kontakta tikägaren och berätta om den döda valpen. Jag skulle också be att få returnera tiken så fort som jag kände att hon hade hämtat sig från förlossningen. Men samtalet fick vänta till i morgon, först skulle jag försöka sova lite.

Det blev inte många timmars sömn, oron över att vara tvungen att träffa tikägaren hade stört mig hela natten. Jag utnyttjade natten till att fundera ut en plan över hur jag på ett vettigt sätt skulle överlåta tiken till sin ägare. Jag kom på att vi kunde träffas på neutral mark hos veterinären som bodde på samma ort som tikägaren. Jag bokade tid hos tikägarens veterinär för en ultraljuds undersökning av tiken och berättade som det var. Ja inte allt förstås men en förskönad version om att jag hyrt tiken och att hon fött en död valp och att hon nu behövde en besiktning innan hon returnerades.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur tikägaren skulle reagera på mitt telefonsamtal. Hon var fast besluten över att jag var orsaken till att valpen var dödfödd! En annan version som tikägaren serverade mig var att jag ljög för dem eller att det föddes levande valpar men att jag hade planerat att registrera dem på en annan tik! Att jag på så sätt skulle kunna utnyttja deras tik och slippa att betala för leasingen som var uppgjord efter hur många levande valpar det var i kullen.

Vid det här laget hade jag förstått att det var lönlöst att försvara sig emot denna elaka människa. Istället sa jag bara hastigt till henne att vi kan träffas hos veterinären som gör en grundlig undersökning av tiken och ger oss båda en skriftlig dokumentation på att tiken har åter levererats. Det sved i mitt hjärta då jag tänkte på att tiken skulle flytta tillbaka till den familjen. Men jag kunde inget annat göra, hon var ju deras hund även om de inte förtjänade att ha några djur överhuvudtaget!

Jag åkte tidigt iväg till veterinärstationen där vi hade bestämt träff, jag ville vara på plats långt innan tikägaren kom dit. Det kändes tryggare att veta att jag inte skulle stöta på dem ute på parkeringen, jag hann dit i god tid och kunde invänta dem inne på mottagningen. Det blev ett kyligt återseende och jag var glad över att veterinären bad oss komma in till sig så fort som tikägaren dök upp. Innerst inne så tror jag att han var medveten om situationen. Den kliniska undersökningen visade att tiken mådde bra och att hennes livmoder hade dragit ihop sig fint. Nu återstod bara väntan på att få allt dokumenterat.

Jag rusade ut ur rummet så fort som jag mottagit dokumentet, jag kunde inte ens titta på tiken så ledsen var jag över att behöva överlåta henne till sin ägare. Det kändes som om jag bedrog henne, som om jag övergav henne till ett okänt öde. Jag visste inte om jag någonsin skulle få se henne mera, men en sak var säker jag skulle vara tvungen att träffa ägaren i tingsrätten några månader senare.

Läs den spännande fortsättningen om mötet i tingsrätten……..kommer på bloggen snart……HÄR