Det låg länge en kuslig stämning över byn, där familjens 6 åriga son miste livet i den häftiga villabranden. Det pratades mycket, många var oroliga och  en del av grannarna sålde sina hus och flyttade därifrån. Jag hade inte fått veta om familjens hund, min tik levde eller var död, eftersom det inte hade framgått något om döda hundar så hoppades jag på att tiken var vid liv.

Jag besökte senare orten då jag hade vänner som bodde i samma område, jag såg den eldhärjade villan, platsen låg ödslig nu och allt såg spöklikt ut. Jag tittade på det nedbrunna huset med sorg i hjärtat, jag tänkte på den lilla oskyldiga pojken som dog där inne i lågorna.

Vi åkte hastigt därifrån jag klarade inte av att se på förödelsen någon längre stund. Tillbaka inne i stan behövde jag göra några små uppköp, oturligt nog så stötte jag på tikägaren inne på apoteket. Det var en chans på miljonen att hon skulle dyka upp där då hon hade flyttat från orten efter branden. Jag kände obehag av att se dem och slog ned blicken och låtsades som om jag inte kände igen dem.

Det kändes skönt att åka hem till Sverige igen, bort från alla hemska minnen som jag kämpade med för att glömma.

Åren hade gott och tikägaren hade fött ett nytt barn, ett kärleksbarn som skulle ge dem tröst i den sorg de kände efter att deras son så tragiskt omkommit i branden. Med pengar från villaförsäkringen hade familjen kunnat bygga upp en ny liten enplans villa på samma plats där den förra stått. De kämpade med sina egna problem som till slut blev så stora att en skilsmässa inte kunde undvikas. Kvinnan stannade kvar i huset med sina 3 barn medan mannen flyttade till annan ort. Detta är vad jag har hört ryktesvägen.

Det var tidig eftermiddag, brandbilar och ambulanser rusade fram på den smala byvägen, sirenerna tjöt och nyfikna människor samlades vid sina fönster. Brandbilarna var återigen på väg mot tikägarens hus. Man kunde se tjock svart rök stiga upp över den så rätt nybygda villan, grannarna ville inte tro sina ögon, vem kan ha sådan otur att ens hem brinner ner två gånger?

Rökutvecklingen var stor men branden hade inte hunnit sprida sig så skadorna på huset blev begränsade. Brandmännen skulle mötas av sitt livs värsta syn då de kom in i tikägarens sovrum. På sängen låg de två yngsta barnen som var i 3-8 års åldern, de hade flere djupa huggsår av en stor kniv i bröstet, man kunde snabbt konstatera att båda barnen var döda. Man fann också tikägaren död, hon hade först brutalt dödat sina två små barn, givit dem sömntabletter och sedan huggit dem i bröstet med en stor kökskniv.  Fullbordat sitt verk genom att tända eld på huset och sedan tagit sitt eget liv. Den äldsta sonen var inte hemma vid tillfället så han blev den enda familjemedlemmen som överlevde tragedin som drabbade familjen.

Kvällstidningarna i Finland fylldes av sidor med bilder från det eldhärjade huset, man skrev om familjetragedin, om det ekonomiska problemen som blivit så stora att kvinnan i familjen mått allt mera psykiskt sämre. Man skrev om utredningen som lades ned, om den första branden, var det trots allt mamman som anlagt den första branden för att få ut försäkringspengarna? Kunde det vara så tragiskt att sonen som dött i den första branden, dog ”av misstag”, att mamman inte hann rädda honom i tid?

Varför fick familjen ingen hjälp, varför var det ingen som såg vad som höll på att hända? Kvinnan hade ju trots allt psykologkontakt, varför tog ingen hand om hennes barn innan tragedin var ett faktum.

Tankarna gick tillbaka till den tiden då jag blev trakasserad av tikägaren, jag vågade inte ens tänka tanken ut, min familj klarade sig levande utan fysiska skador från denna sjuka kvinna. Jag har även fått höra att hundarna överlevde, min tik var i livet, kvinnan hade trots allt inte velat döda sina djur, de var alla trygga ute i stallet, som till en del fungerade som kennel.