Pollux och jag – Del 3

Jag åkte ut till Eriksbo 2-3 gånger i veckan för att gå promenader med Pollux. Kopplet var ett gissel, men jag löste det genom att ha det bakom mig och hålla i det med båda händerna.

Jag hade en konstant snygg blå rand på baksidan av låren i form av ett blåmärke. Väl i skogen kändes det nog lika tillfredsställande för mig som det var för honom att få springa omkring lös och bara få vara hund. Han var utom sig av glädje varje gång som jag dök upp för att hämta honom. Jag blev synonym med skogen för honom. Eftersom det var sommar så passade vi även på att ta ett dopp i Härlanda tjärn. Han tröttnade aldrig på att simma efter bollar.

pollux3

Scenariot som hade utspelat sig i hallen första gången som jag var där upprepade sig dock utan undantag. Stressen vid utgång var ett beteende som han hade lagt till sig med.

Efter ett par veckor blev jag tillfrågad om jag ville ha honom över helgen, vilket jag hade väntat och hoppats på att hon så småningom skulle fråga. Jag ville få en hint om hur livet med Pollux skulle kunna te sig. Att somna och vakna med honom där. Att höra honom tassa omkring i lägenheten. Att ha någon bredvid mig i soffan när jag läser. Och framför allt att själv ta ansvaret för en hund. Även om det bara var under ett par dagar.

Inför helgen tog jag tillfället i akt att ta kontakt med en man som jobbar med problemhundar, Seth Sjöblom, eller hundmannen som jag kallar honom för. Det jag ville ha hjälp med var KOPPLET. Koppelpromenaderna var rena rama mardrömmen! Och även om jag vet att irritation aldrig leder till något konstruktivt, så överskred hans dragande gränsen för var mitt tålamod gick. Vi bestämde att vi skulle mötas upp i Slottskogen på söndagen.

Jag hämtade honom på lördagen efter frukosten. Innan hade hans ägare upplyst mig om att bussen var ytterligare ett stressmoment för honom, därför hade hon också undvikit att åka buss sedan ett längre tag tillbaka. Själv var jag tillfälligt utan bil, och därför fanns det inte mycket att välja på. Jag fyllde fickorna med godis som jag planerade att ha som en avledningsmanöver.

Hon erbjöd sig att skicka med hans foder, men jag avböjde eftersom han ändå inte ville äta det. Året innan hade hans dåvarande ägare åkt iväg till Thailand och varit borta några månader. Under tiden som hon var iväg tog hennes mamma hand om Pollux. Dessvärre var hon direkt olämplig för honom. Han gick in i en depression då han helt tappade livsgnistan och slutade att äta. Hans aptit förblev dålig även efter det att hans matte hade kommit hem igen. Och där var vi nu. Hon löste det genom att han fick matrester, vilket funkade hyfsat. Men hundars magar tål inte allt det vi äter, vilket resulterade i att han var konstant dålig i magen. Hemma hade jag fyllt kylen med nötfärs,och hoppades på att han skulle vilja äta det.

Vi ställde oss och väntade på bussen. Jag satte mig på huk bredvid honom. Han skakade, men jag försökte att inte göra en grej av det. Maktlösheten kändes jobbig, för jag visste att problemet inte gick att lösa här och nu. På bussen tilltog stressen. Under resan hade jag en hund som skakade och flämtade, och vankade av och an på den yta som är till för att ställa barnvagnar på. Min plan, att lugna honom med godis, var inte speciellt framgångsrik. Han var inte mottaglig. Spårvagnen som vi bytte till visade sig påverka honom på samma sätt som bussen, vilket inte var helt oväntat. Så var vi äntligen framme!

Känslan som infann sig i det ögonblick när vi stod utanför min dörr påminner om den då man kommer hem från BB med en ny familjemedlem. Förväntan blandas med spänning över hur den nya konstellationen kommer att påverka livet. Och även om det bara var för en helg, så var det vad jag kände. Just där och då.

Han klev in och bekantade sig med lägenheten på det sätt som hundar brukar göra, med nosen. När han frimodigt hade nosat av varenda kvadratmeter av golvytan var det precis som om det plötsligt slog honom att det här var mitt territorium. Frimodet övergick i tillförsikt. Jag ställde fram en matskål med nötfärs som han slukade med god aptit! Efter det hade vi tassvård. Hans klor hade inte blivit klippta på ett helt år, vilket jag åtgärdade. Och han hade inget emot att jag hanterade honom. Jag hade även noterat att han kliade sig på örat, så jag tog en titt för att mötas av en syn som jag inte riktigt var förberedd på. Insidan av öronlappen var täckt med blodfyllda blåsor. Upprörd ringde jag till hans ägare och frågade om hon var medveten om hur hans öra såg ut. Och det var hon, men hon hade inte haft råd att gå till veterinären med honom. Det visade sig att han hade dragits med öronbesvär i flera månader. Jag gick iväg och hämtade Asollösning som jag tvättade rent örat med. Örongången var röd och irriterad så långt jag kunde se.

Efter att vi hade klippt klorna och tvättat örat så la han sig på rygg i soffan, och somnade. Jag tog fram min bok. Det kändes mysigt att ha honom där.

…fortsättning följer….

Pollux och jag – del 2



Det här inlägget postades i Nyheter. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Pollux och jag – Del 3

  1. Pingback: Omplaceringshunden Pollux – del 4 |

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.