Omplaceringshunden Pollux – del 4

Fortsättning från del 3: Det var juni, 2012. Jag och Pollux skulle tillbringa vår första helg tillsammans. Han var dock bara till låns då hans förra ägare skulle till Stockholm. Behöver jag ens nämna att helgen skulle komma att bli en händelserik sådan. På agendan stod koppelträning och bus i skog och mark.

Jag och Seth Sjöblom, min vän hundmannen som jag kallar honom för, bestämde oss för att ses i Slottskogen på lördagen för att träna Pollux på att gå fint i koppel. Med en skadad högeraxel till följd av allt dragande kände jag en viss ångest över hur transportsträckan till Majvallen skulle gå. I folkträngseln på stan en lördag och med ett spårvagnsbyte. Spårvagnen som han dessutom vantrivdes på å det grövsta.
Vi hade gett oss iväg i god tid. Min erfarenhet sa mig att det här skulle bli en svettig och tålamodsprövande resa med åtskilliga stopp på vägen. Förflyttandet mot Majvallen skedde i vanlig ordning med ett visst missförstånd från Pollux sida, när jag satte den ena foten framför den andra så tolkade Pollux det som startskottet i en dragtävling. Och vi var INTE ekipaget i en sådan! Så jag stannade, eller vände om för att han skulle förstå att han inte kommer framåt om han drar.

Godis såg han inte ens åt. Mina inviter till lek för att locka honom till min sida var likt godiset helt ointressanta. Han var stressad i de flesta situationer vilket gjorde att han blev blockerad och blockeringen var svår att bryta.
På spårvagnen gjorde han åtskilliga rymningsförsök. Var gång som spårvagnen stannade för att släppa av och på folk stod han och hängde på ”låset”, beredd att kasta sig ut genom dörrarna!

Seth har än idag roligt åt synen av mig och Pollux när vi kom gåendes mot Majvallen. Pollux i sin egen bubbla. Jag uppgiven, svettig och uppenbart irriterad i släptåg efter Pollux.

Pollux är en fyrvägskorsning. Och jag glömmer aldrig orden som Seth yppade efter att ha umgåtts med Pollux i bara 5 min, ”Det är vorsteh’n som har slagit igenom hos honom till egenskaperna”. Så här efteråt förstår jag hur tveklöst rätt han hade!
Seth visade mig hur jag skulle korrigera Pollux i kopplet och omväxlande uppmuntra honom till att gå fint bredvid mig. Han överräckte verktygen till mig att jobba vidare med och förberedde mig på att det skulle ta tid. Med facit i hand, så ger jag denne man rätt igen!

Äntligen hemma efter ett äventyr i Slottskogen! Nu väntade en promenad till Härlanda med min kompis Anders, en filur med en stor portion humor. Efter en intensiv dag såg jag nu fram emot en varm och solig sommarkväll, som jag visste skulle bjuda på en hel del skratt. Med ett annalkande bad för Pollux del och en svalkande öl för vår satte vi av, mot Sherwoodskogen!

Jag, om man nu ska analysera min observationsförmåga lite närmare, är en disträ person som föredrar att umgås med mina egna tankar istället för att rikta mitt intresse mot omgivningen. Med stora barn som inte längre kräver min fulla uppmärksamhet har jag unnat mig en mer avslappnad attityd där jag inte alltid måste förekomma situationen. Ett mindre lyckat koncept skulle det visa sig då jag denna helg befann mig i sällskap av en fyrbent varelse utrustad med en inbyggd radar. Användningsområdet för denna var att kontinuerligt och med en minutiös noggrannhet skanna av omgivningen. Detaljer registrerades och sattes samman till en helhet. Informationsflödet gick sedan vidare till hjärnkontoret där det efter bearbetning skickades vidare ut till centrala nervsystemet, som i sin tur signalerade ut till kroppens muskler att gå till omedelbar handling. Hela processen från iakttagelse till verkställande tog i runda slängar en nanosekund.

Kombinationen av en disträ matte och en oberäknelig hund fick inte helt otippat ödesdigra och oanade konsekvenser.

Efter promenad, lek och bad lockade uteserveringen på en grekisk restaurang. Varma och törstiga såg vi ett vattenhål framför oss. Vi slog oss ner och beställde varsin öl. Pollux la sig på marken i skuggan och vilade. Så långt såg vi ut att få inta en svalkande öl i lugn och ro över lite småprat. Utan att göra en stor sak av det, men ändå höja en varningens flagg, påtalar Anders att där kommer en man med en hund som är på väg åt vårt håll. Jag kikar över hans axel och konstaterar att det stämmer. En man med en golden. Mannen binder sin hund i en lyktstolpe några meter från vårt bord och går in för att beställa hämtmat. Jag slänger ett öga på Pollux som fortfarande ligger och tar det lugnt och återgår sedan till min öl och konversationen.

Plötsligt, som skjuten ur en kanon, kastar sig Pollux upp och sätter fart mot hunden vid lyktstolpen! På väg drar han omkull bordet! Våra fyllda glas flyger upp i luften, gör än vändning, för att sedan landa på marken där krossat glas blandas med öl intill ett kullkastat bord. Resultatet av en luftfärd. Förtvivlad över vad vi ställt till med ser jag i ögonvrån hur restauranggästerna roat och med spänning följer Pollux vars nästa offer blir en STOR keramikkruka placerad på marken vid entrén med färgglada välkomnande blommor i. Krukan som han välter omkull utan pardon går i bitar. Jord, blommor och resterna efter en keramikkruka ligger nu utspridda på marken tillsammans med krossat glas, öl och ett bord som kapitulerat för Pollux frammarsch. Jag tittar med en chockartad blick på röran och skäms som en hund…

pollux4

 ”Hm, kan jag hjälpa till med något…?”

Pollux som hade farit fram som en stridsmaskin och mejat ner allt i hans väg stannar nu upp! Väl framme vid hunden, som inte längre stod bunden vid stolpen utan hade krånglat sig ur halsbandet, ser jag hur de med viftande svansar står och nosar varandra i baken fredligt och nyfiket. Så som hundar gör när de bekantar sig.

Ut genom dörren rusar dock en förskräckt husse som hade följt händelseförloppet inifrån restaurangen och sett sin hund frigöra sig från både koppel och halsband. Han skyndade att koppla sin hund igen, och riktade sedan förbluffad blicken mot serveringen som hade transformerats till ett slagfält.

Med svansen mellan benen gick jag nu in till restaurangägaren, bad om ursäkt för allt vi hade ställt med och erbjöd mig att ersätta dem för det som hade gått sönder. Han log tillbaka och sa, ”Det är sånt som händer.”

Fortsättningsvis skulle jag likt en hök hålla ett vakande öga på omgivningen i ett försök att förekomma den svarta kanonkulan Pollux!


Det här inlägget postades i Nyheter. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Omplaceringshunden Pollux – del 4

  1. Carolina skriver:

    Fantastisk läsning!
    Om än ganska rolig denna gången.
    Jag kunde förställa mig händelseförloppet på uteserveringen sekund för sekund!
    Du skriver så bra att man kan se scenariet framför sig!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.