Dags för DOGPEACE?

Insändarbrev

Idag den 14 december 2014  firar en av Sveriges största intresseorganisationer med sina drygt 300 000 medlemmar sitt 125-års jubileum. Svenska Kennelklubben har gjort mycket för rashunden och dess ägare i Sverige och verkar också för ett större internationellt samarbete i rashundsvärlden. Som i alla storverks framgångar ingår också ett och annat misstag. Storheten hos begåvningen ligger i konsten att lyssna och ta lärdom av felsteg för på så sätt växa sig större och föra utvecklingen i en riktning gynnsam för flera. 

Här bifogar jag en historia att publikt dela i syfte att belysa, medvetandegöra och debattera. Min berättelse handlar i grunden om allmängiltiga frågor som är viktiga för alla.”

GALENSKAPEN I HUNDVÄRLDEN ÄR MÄNNISKANS VERK

Vi människor tror oss veta vad som är rätt och riktigt och tar beslut som påverkar livet både för oss själva och vår omgivning. VI har förändrat utseendet på våra hundar då vi föredrar en viss typ eller ett visst utseende utan att reflektera över vad konsekvensen blir för den hund som omdanas efter eget tycke och smak. Ett arbete som ingalunda är något att vara stolt över när hundar får svårighet att andas eller får svårt att röra sig obehindrat eller kanske inte ens kan fortplanta sig utan människans hjälp och teknik. Genom nya tekniska och medicinska rön sker detta förändringsarbete i dag med allt snabbare takt. Vi glömmer bort det allra viktigaste – gåvan som kallas livet och som för några är en kort vandring, för andra en lång, oavsett bär samtliga levnadsbanor på en lärdom för nästa vandrare om vi är mottagliga och lyssnar. Livet består av många beståndsdelar som fortfarande är ett okänt område för vetenskapen. Vi kommer aldrig dithän att vi finner svar på alla våra frågor eftersom allt liv är i utveckling och förändras över tid på grund av eller utan mänsklig hjälp i det som kallas evolution. Det är kanske inte meningen att vi ska laborera allt för mycket med det liv som en gång utvecklas och förfinats genom naturens egna lagar där förändringar skett sakta och under mycket lång tid utan mänsklig inblandning. Kanske bör vi fundera en gång extra över det ansvar vi har för vårt eget och livet runt oss. Några inom hundvärlden har tagit lärdom och även vår svenska kennelklubb har tagit avstånd från ett avelsarbete som ivrar för överdrivna särdrag och avelskombinationer som ställs med generella och dyrköpta DNA-tester. Vi har ett gemensamt ansvar och det finns mycket kvar att göra såväl hos hundägare som inom rasklubbar och övergripande hos SKK men också genom ett ökat internationellt samarbete. Vi bör ständigt och upprepat informera för att öka medvetenheten om vårt gemensamma ansvar och hur vårt eget agerade påverkar på gott och ont.

Kanske tiden är kommen för en aktiviströrelse i hundvärlden? En rörelse som lyssnar när ingen annan gör, syns för dem som inte hör, hörs för dem som inte ser och förklarar för dem som inte förstår. Ett DOGPEACE, som i likhet med GREENPEACE, kan rikta ljus och lyfta frågor som behöver uppmärksammas. En aktiviströrelse som nyhets-bevakar och som följer trender och utveckling. Det kan handla om det lilla som stora. Regionalt som globalt. Från handel med falskregistreade smuggelhundar som födda i valpfabriker utomlands och vilka ger stor vinst utan an-svar för några men som oftast resulterar i fullständig katastrof för en ovetande valpköpare i god tro. Oregistrerade ”gatuhundar” som kostsamt flyger tvärs över jordklotet för att sitta månader i karantän och där hunden kanske till-hör någon som saknar en trogen vän men där hundregistrering tillhör ovanligheterna i landet där hunden föddes. Allt medan hundar i vår närmiljö riskerar avlivning till följd av vanvård eller i avsaknad av tillfälligt eller nytt hem. Men också för att belysa felaktigheter inom vår svenska rashundskultur. Vikten av att kontrollera bakgrundsfakta innan vi skrider till handling är av stor och avgörande betydelse vare sig det gäller människor eller våra hundar. Hur vi använder våra resurser är en annan stor men lika viktig fråga.

Jag efterfrågar inte fler regler eller lagar då jag ser att det finns alltför mycket av den varan och i synnerhet bland världens rasklubbar som tenderar att av olika skäl dra upp detaljerade riktlinjer och rekommendationer utifrån egna företräden eller farhågor istället för att se till rasens historia, funktion och hälsa. Som ett exempel; En hund som är sund och frisk men som saknar en centimeter för att hamna inom rasens standard får inte användas till avel i ett land emedan en icke mentaltestad hund, tre centimeter över standardhöjd med C-höft, får användas i avel i ett annat. Vi snävar in ett redan begränsat avelsurval och dess genbank genom att utforma olika regelsystem utan förankring i rasens ursprung, hälsa och väl. Det vi behöver är upplysning, kunskap och utbildning så att vi kan göra väl genomtänkta avelsbeslut, valp- och hundköp och bli medvetna och ansvarsfulla valpköpare, hund-ägare och uppfödare. Givetvis bör vi ha centalt utformade och gemensamma övergripande mål och regelsystem att arbeta med och förhålla oss till för att stävja och undvika missförhållanden. Rasklubbens uppgift bör vara att insamla information samt upplysa, informera och utbilda om den egna rasens karaktäristika och funktion för att värna om dess särart och fortlevnad. Inte att detaljreglera för att skapa hinder vad gäller rasens framtida utveckling och fortlevnad.

För att visa hur antaganden och spekulation kan befästas som fakta genom vilseledande och felaktig information så följer här en egen ledsam erfarenhet i det lilla inom vår svenska rashundsvärld.

2012, då min hund var 8 månader gammal fick jag ett brev från min rasklubb där rasklubben beskriver för mig att min hund har ett allvarligt neurologiskt problem. Detta brev slog ner som en bomb i min nytillträdda rashundsidyll. Min hund är varken sjuk eller funktionsnedsatt och har inte heller varit. Innehållet i detta brev blev en väckarklocka för mig vad gäller hur information insamlas, hanteras, förmedlas och medieförs av rasklubb och SKK. Rasklubben gör till en början gällande att det min hund lider av är att räkna som en neurologisk sjukdom som ligger nära epilepsi/kramp. Vilket i sin tur medför att berörda hundar samt deras släkt inte bör användas i avel.

När detta konstaterande skickas till en av två berörda uppfödare där min hund dessutom omnämns via hörsägen är jag fortfarande ovetande om diskussionerna då rasklubben inte kontaktat mig för att höra hur verkligheten för-håller sig med min hund. När jag brevledes får ta del av informationen blir jag först vettskrämd över min efterlängtade hunds liv och hälsa och tar genast kontakt med veterinär för att få min hund undersökt och brevets innehåll förklarat. Min veterinär undersöker min sociala och aktiva unghunds hälsa och funktion utan att finna några fel. Veterinären låter mig med tydlighet förstå att börja leta efter fel hos en frisk och besvärsfri hund när det finns hundar i väntrummet som verkligen behöver veterinärvård är att utnyttja resurser både felaktigt och missriktat. Veterinärens ord får mig att komma till insikt med sans och sätter proportion på min egen rädsla och oro. Mitt lugn och fattning börjar så sakteliga återvända. Veterinären förklarar nogsamt att det symptom min hund ibland kortvarigt kan visa vid t ex glädje, iver, trötthet är inget att oroa sig över då det är utan besvär och påverkan för hunden och snabbt övergående samt inte heller leder till andra symptombilder. Ett symptom kan alla visa. Ett symptom är inte ärftligt. Den bakomliggande orsaken kan vara ärftlig. Det ospecifika symptomet kallas med medicinsk terminolgi tremor och översätts i daglig svenska som en skakning/darrning. Tremor är en naturlig kroppsfunktion som kan ha otaliga orsaker. Beroende på darrningens karaktär kan orsaken vara allt från en reaktion på glädje/exaltation till en darrning/skakning orsakad av neurologisk skada eller sjukdom men kan också uppstå som följd av förgiftning. Tremor är inte relaterat till epilepsi/kramp då det är två olika och klart åtskilda symptombilder.

Min hund darrar ibland och snabbt övergående i ett fram- eller bakben då hans kroppsvikt inte är fördelad på den tass vars ben darrar. Darrningen upphör omedelbart då min hund åter fördelar sin kroppsvikt på alla fyra tassar. Denna darrning kan uppstå när hunden t ex ska arbeta och då han lätt höjer ena tassen från marken för att göra sig redo att springa. Ett fenomen jag sett hos flera andra hundar och jag har inte på något sätt upplevt det som ett problem då det försvinner så snart tyngden åter fördelas på tassen och inverkar således varken på hälsa eller funktion under de få sekunder som darrningen kan ses. Jag liknar det vid en darrning jag själv kan få i ett ben som inte belastas av min tyngd, likt en upprepad rörelsereflex som upphör så snart jag åter fördelar vikten på min fot.

För redan invigda i hundvärlden behövs ingen närmare beskrivning av hur en fjäder kan växa till antalet hönor som kan fylla en hel hönsgård genom människors prat och okunskap. Av denna anledning är det viktigt att förhålla sig till saklig information och välunderbyggd fakta för att undvika kaos i hönsgården och förhålla sig till den verkliga fjädern istället för de hjärnspöken som utgörs av spekulerande och kacklande hönor. Vi kan darra på grund av kyla men vi kan också darra på grund av en sjukdom, vi kan hosta för att vi satt något i halsen men vi kan också hosta på grund av sjukdom. Vi måste lära oss att skilja på ett ospecifikt symptom utan sjukdomsbild och på ett som har sjukdomsbild. Vi bör öppet diskutera och ta lärdom av erfarenhet och kunskap som redan finns inom olika rasklubbar tillsammans med den samlade kunskap som vår veterinärmedicinska expertis besitter.

Jag tar mailkontakt med min rasklubb och SKK för att delge min version av det inträffade och förklarar hur deras hantering i denna fråga inte bara skadat bilden av min hund utan samtliga berörda hundar och inte minst den lilla och sköra raspopulation som vi ska värna om och bevara. Jag ställer frågan om vem som bär ansvar för det som drabbat mig och min hund. Denna fråga har aldrig besvarats.

Jag har stått på mig för att få till stånd en förändring i sättet att hantera information och om vikten av att förmedla objektiv och saklig fakta istället för farhågor, rädslor och spekulation. Efter ett års dialog kom till min kännedom att min rasklubb på nytt konstaterar ett sjukdomsfall av mycket allvarlig art och får samtidigt information att min rasklubb saknar underlag för ett sådant uttalande. Detta handhavande av min rasklubb görs under en pågående dialog av hur viktigt det är att kontrollera uppgifter med källan för att förmedla rätt information till såväl uppfödare som medlemmar. Jag vädjar åter igen till SKK om hjälp för att rätta till felaktigheter.

I dagarna fick jag ett slutgiltigt svar från SKK i min ursprungliga dialog gällande min hund genom ett protokollsutdrag från avelskommitténs senaste möte. Jag förstår av svaret att SKK varken satt sig in i frågan eller problematiken jag belyser. SKK gör samma misstag som min rasklubb gjorde två år tidigare. Förlorat är många timmars research,

frågande och skrivande för att förhindra att vi sårar, skrämmer och förmedlar felaktig information. Jag har åter igen betonat för ett dövt öra fördelen med att sakligt upplysa och informera för att komma till en bra lösning med vinst för alla istället för att bannlysa en del. SKK konstaterar felaktigt i sitt svar att tremor är en sjukdom. När varken min rasklubb eller SKK förstår dumheten i det som görs, dokumenteras och förmedlas, då är det hög tid att informera om felaktigheterna och föra en konstruktiv dialog i det offentliga. Jag undrar hur Sveriges rashundsägare men också hur våra sakkunniga inom veterinärmedicinen ställer sig till att ett allmänt och ospecifikt symptom utan vidare specifikation eller förklaring kan utgöra grund för avelsrestriktion? Vi kan inte bygga avelsrestriktioner på ett symptom då har vi inga hundar alls för avel. Alla hundar kan ha hosta, få feber, visa rodnad och svullnad, darra under perioder i sitt liv utan att dess avelsvärde går förlorat. Värre vore om hundarna saknade dessa naturliga kroppsfunktioner. Ska avelsrestriktioner tas på ett symptom måste symptomet diagnostiseras. Kan symptomet inte diagnostiseras så måste det istället väl ringas in för att särskiljas och beskrivas i hur det inverkar menligt för hunden, dels i fysisk/psykisk ohälsa och/eller dess funktion.

Rashundsvärlden, som jag trodde var av den bättre av världar och av god karaktär då den förenar i ett gemensamt och kärt intresse, ter sig för mig allt mer besynnerlig. Allt eftersom tiden gått och jag fört fruktlösa dialoger med såväl min rasklubb som SKK så inser jag att denna värld förenas i den stora. Här finns samma problematik om inte något än värre just därför att det är ett område förenat med ett stort personligt intresse och engagemang. Vi måste lära oss att lyssna till varandra och förmedla kontrollerbara och verifierbara fakta så att inte förtroendet för organisation såväl som rasklubb urholkas och förloras. Hur kan jag som medlem göra mig hörd och förstådd? Vart vänder jag mig för att komma till rätta med felaktigheter? Vem kan jag lita på?

DOGPEACE känns idag än mer aktuell mot bakgrund av min erfarenhet. Det är dags att upplysa och informera för att undvika och stävja hörsägen, rädslor och ledsamheter. Intresserade, spekulanter, amatörer som veteraner, behöver någon som lyssnar och sätter sig in i och kan förklara rashundsvärldens regler, skrivna som oskrivna. Det behövs en rörelse som kan synliggöra och som med högljudd tydlighet kan reagera och agera mot felaktigheter. Som vågar lyfta obekväma frågor och situationer och som kan sätta ner foten när det behövs och krävs. En rörelse med förmåga att uppmuntra till ett kunskapssökande som resulterar i medvetna rashundsägare som med ansvar vågar säga ifrån och med ansvar vara ärliga. Vår värsta fiende är rädslan. Kunskap är vår bästa vän till försvar. Fel gör vi alla emellanåt men genom våra misstag kan vi, om förstånd och hörsamhet finns, ta lärdom och förbättra såväl vår egen som hundvärldens framtid.

Jag kommer fortsätta mitt medlemskap i såväl SKK som rasklubb för att hålla mig ajour med andras erfarenheter, följa utveckling och nya rön men samtidigt kritiskt granska och fråga. Jag är idag lite klokare och vet att information kan hamna snett och långt från sitt mål och syfte. Min erfarenhet och sunt förnuft säger mig att inte lita till allt som sägs och skrivs. Gå till källan när Du söker svar och fråga när Du inte förstår. Avslutningsvis; Till den eller dem som har modet och mäktar med att mobilisera DOGPEACE har i mig sin första medlem och jag bidrar gärna med min erfarenhet. Jag vill lära och känna delaktighet inom mitt intresseområde. Inte känna mig utpekad i en rashundsvärld som inte förmår att stävja och åtgärda felaktigheter. Jag lever hellre med att jag har fel och tillstår det än att stillatigande upptäcka att jag hade rätt och kunde gjort skillnad om jag vågat säga ifrån. Jag vågade, men i Svenska Kennelklubben som företräder mig och nära nog 300 000 hundentusiaster fanns ingen som med förståelse lyssnade. DOGPEACE, jag behöver Dig!

Eva Olsson

Dog News kommentar: Texten är publicerad så som vi mottagit den av Eva Olsson. Vi är inte insatta i ärendet som beskrivs ovan utan publicerar inlägget för att vi tror att det kan finnas ett intresse för våra läsare.



Det här inlägget postades i Nyheter. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Dags för DOGPEACE?

  1. Karin becker skriver:

    Vilken helt fantastisk ide. Är i karusell av liknande sort. Jag är absolut med Karin 073-821 83 03 mail karin@brogardenhundpensionat.se. Kontakta mig gärna 🙂

Kommentera