När vi flyttade till Kapstaden 2012 var det många saker som kändes nya. Ljuset. Människorna. Vinet. Havet som glittrar men aldrig riktigt blir badvänligt. Men den kanske mest oväntade kulturchocken kom i form av en fyrbent vän, eller snarare två.

Jag hade aldrig haft egen hund i Sverige, även om jag gärna passade andras. Men i Sydafrika blev frågan ständigt densamma: ”Varför har ni ingen hund?” Och innan jag ens hann formulera ett svar kom nästa: ”Varför har ni bara en? Man måste ju ha två.”

Två hundar? Jag förstod snart logiken. Den lilla hunden fungerar som ett larm – alltid vaksam, alltid först att skälla när något rör sig. Den stora hunden är väktaren – den som skrämmer bort inkräktaren innan det ens blir ett inbrott. Ett hemlarm med päls, nos och svans, kombinerat med en fyrbent livvakt. Säkerhet är en del av vardagen i Sydafrika, och hundarna är en del av lösningen. Men de är lika mycket älskade familjemedlemmar som i Sverige och hare n självklar del i vardagslivet.

Och visst finns det saker som gör hundlivet enklare här. Hundluckan, till exempel. Den borde få en egen plats i innovationshistorien. Den gör att jag slipper både sista kvällspromenaden och den där desperata morgonrundan innan kaffet hunnit bryggas. Hundarna fixar det själva. Även om vår ena hund i början missförstod konceptet och nöjde sig med att sticka ut nosen – och kissa på insidan. Det tog ett tag att träna bort, men i dag är luckan en frälsare.

Det som verkligen skiljer sig åt är hundarnas sociala liv – och därmed även mitt. I Sverige har jag ofta upplevt att hundmöten på promenaden ofta innehåller avstånd. Hundar ska helst inte nosa på varandra, och vi människor nöjer oss med en diskret nick innan vi går vidare. I Kapstaden är det precis tvärtom. Att låta bli att hälsa är nästan oartigt. Hundarna kastar sig fram, snurrar, nosar och sprätter, medan vi hundägare pratar bort en stund. Precis som i Sverige kan vi hundens namns innan vi kan ägarens.

Koppel används mest som en försäkring mot trafiken, inte som en barriär mellan hundarna. Det sociala livet är mer spontant, mindre uppstyrt och ibland undrar jag om hundarna inte speglar samma kodex som gäller mellan människor här.

Jag har tappat räkningen på hur många nya bekantskaper som börjat med att en hund nosat på en annan. Några har blivit vänner jag träffar regelbundet, andra bara korta möten i förbifarten. Men alltid med samma känsla: hundar är sociala dörröppnare. De ger oss samtal som aldrig skulle ha uppstått annars.

Och så är det förstås vädret. Det är lätt att vara en hängiven hundägare i ett land där solen skiner mer än trehundra dagar om året. Visst har vi promenader i mörker under vintern men inte i kyla då medelshavklimatet sällan går under 10 grader

Ändå finns det likheter som överbryggar avståndet mellan kontinenterna. Kärleken till hundarna. Den där villkorslösa lojaliteten de ger, de dagliga rutinerna som formar våra liv, de små stunderna av glädje när svansen viftar så hela kroppen nästan följer med.

Hundägandet kan se olika ut beroende på var vi bor. I Sverige är hunden kanske främst en trofast promenadkompis, i Sydafrika både vän och väktare. Men oavsett om det handlar om säkerhet, sällskap eller social gemenskap landar allt i samma sak – den där ömsesidiga kärleken mellan människa och hund.

Och den, den är universell.

Text: Författare Marie Sammeli

DOG NEWS SVERIGES STÖRSTA HUNDBLOGG