Hundfobiker – hundskräck


För en hundrädd är varje möte med en hund ett helvete. Rädslan börjar oftast när vi är barn och fler kvinnor än män är drabbade.

Föreställ dig att hela tiden vara på din vakt. Ska du våga gå ut i trapphuset? Ta en fika på stan? Eller ta bussen till jobbet? Risken att stöta på en hund är stor. För en femåring kan en skällande hund hos grannen vara otäck. Den rädslan är naturlig och med tiden lär vi oss att hunden antagligen inte är farlig. Men hos en del barn stannar rädslan kvar för att de inte lär sig att hantera den.

Många blir skrämda som små antingen genom att själva råka ut för något otäckt eller också av att någon annan visar sig rädd. Rädslan kan också starta genom att de får höra att de ska vara på sin vakt för hundar är farliga. Det är ytterst sällan vi blir rädda som vuxna, säger Kerstin Hellström, legitimerad psykolog och legitimerad terapeut, som behandlar, bland annat, hundfobiker.

I elvaårsåldern är det lika många pojkar som flickor som är omotiverat rädda. Någonstans på vägen sker en förändring. Bland vuxna är det 75% kvinnor som lider av fobier och enbart 25% män.

Det troliga är att pojkar uppmanas mer att ta itu med problemet. Pojkar lär sig att hantera rädslan medan flickorna skyddas för att vi inte tror att de klarar av den. Vi tror inte vi behandlar pojkar och flickor olika men det gör vi, säger kerstin Hellström. Som femåringar är det inte konstigt att vara rädd för hundar. Men om rädslan fortfarande finns kvar i elvaårsåldern finns en risk att den utvecklas till en fobi. Då måste omgivningen ta barnets rädsla på allvar I stället för att ta bort barnet från hunden ska man visa hur man beter sig mot en hund. Men tvinga aldrig ett barn i en situation.

I stället kan man leka att man möter en hund, läsa sagor om hundar, titta på hundfilmer, gå på hundutställning och själva gå fram och klappa hundar för att visa att det inte är farligt. Om problemet kvarstår är det dags att söka hjälp, säger Kerstin Hellström.

Annars blir det bara jobbigare och jobbigare för varje situation. Det är förfärligt att barn ska behöva vara rädda när det går att lösa. Det är viktigt att lära sig skillnaden mellan att vara försiktig och att vara rädd.

Hundfobiker säger ofta att hunden kommer fram till en därför att man är rädd. Det troliga är att man beter sig på ett sätt som gör att hunden reagerar. Om man till exempel är nära hunden och rycker tillbaka snabbt och springer så tycker hunden oj vad kul, nu händer det något eller vad fasiken var det? Det måste jag titta närmare på.

Om man känner någon hundägare, som har förståelse för ens hundrädsla, kan man öva på att närma sig det farliga. En hundfobiker är lika rädd oavsett om hundägaren säger att hunden är snäll. De är rädda för att de inte har kontroll och att inte veta vad hunden kommer att göra. Om den öppnar munnen kanske den bits. Kommer den att hoppa på mig? Fobiker har undvikit hundar så mycket att de inte kan läsa situationen.

Tips på hur man kan träna bort fobin

– Ta inte för stora steg

– Låt dig inte tvingas in i situationer

– Du sätter upp reglerna för hur mötet med hunden ska gå till. Bestäm själv om du vill lära känna en hund eller titta på håll när brukshundklubben har träning. Ett första steg kan vara att stanna på stan och titta på hur en hund beter sig.

Källa: GP Åsa Lindqvist


Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Hundfobiker – hundskräck

  1. Mariejeanne skriver:

    Läste just om mannen som sparkade en framspringande valp så att den tyvärr avled av följderna dagen efter. Han kanske hade hundfobi. Men antagligen kombinerat med någon annat psykiskt sjukt och en aggressiv läggning, som gjorde såhär. Han borde fattat sitt överläge inför en liten valp. Han borde också ha vetat att om man sparlar en stor hund kan den gå till angrepp. Tydligen väldigt viktigt att se till att gå i terapi för sådana problem eller be någon hundägare hjälpa till att visa att hunden inte är farlig, vad den egentligen ville och menade.

  2. Dehlia Klilla skriver:

    Fast om man verkligen har en fobi hjälper det kanske inte. Ifall den hundrädda känner likadant inför hundar, oavsett hur gulliga de är, som jag känner inför ormar… Första gången jag mötte en hundfobiker trodde jag hon skojade med mej. Bodde i ett hus med hiss. Hade just varit ut o rastat min lilla ”golvmopp”. Personen ifråga, från hemtjänsten, vägrade dela hiss med oss. Det var nog första och enda gången min lilla malteser lyckats skrämma någon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s