Efter alla artiklar i tidningar och på internet om hundar som attackerat barn, vuxna och andra hundar, så upptäckte jag idag att jag har börjat gå omvägar då jag möter stora hundar.

Har jag blivit hundrädd? Jag som har älskat hund sedan jag slog upp mina små blå på BB, jag som hängde vid grannens jakthundskoja dagarna långa då jag var liten. Som vägrade gå hem bara för att grannens hund var tvungen att sova ute, jag tyckte så himla synd om honom. Jag borstade och borstade hans toviga vindslitna päls tills den sken i solen. Jag anförtrodde honom alla mina ”hemligheter” och lovade att jag skulle ta honom till en bättre plats då jag blev vuxen. Jag trodde med barnets förnuft att han led av att sova utomhus. Han kallades för Jecku och var av rasen Finsk stövare och var den snällaste av hundar som jag mött.

Efter Jecku har många hundar stora som små passerat i mitt liv, jag har aldrig varit hundrädd och alltid kunnat närma mig hundar som andra inte vågat klappa. Men så idag upptäckte jag att jag har börjat snegla på hundar och hundägare, har de koll på sin hund, vågar jag möta dem eller skall jag gå en omväg.? Lite sunt förnuft är säkert bra men jag hoppas att jag inte skall bli hundrädd bara för allt som har hänt de senaste veckorna med aggressiva hundar och tidningsartiklar.