I  en följetong på Dog News kommer ni att få följa med vår läsare Tatjana och hennes omplaceringshund Pollux, en gripande berättelse taget direkt ur livet med allt vad en omplaceringshund innebär.

Pollux ligger i soffan bredvid mig och sover. Hans huvud vilar på armstödet. Till och från rycker det i hans högra tass. Jag tittar på honom och undrar vad han drömmer om. Kanske har han klivit i sin dragsele och befinner sig i skogen med mig. Vi är lika förväntansfulla båda två. Glädjen bubblar inombords när jag öppnar min röda ryggsäck. Ur den plockar jag fram selen, linan och midjebältet. Linlöpning står på agendan! Pollux blir utom sig av glädje. Han svänger med hela bakkroppen. Ivern gör det lite svårt för matte att få ner alla tassar i rätt hål i selen. Jag skrattar och tänker att det är som att försöka få in armarna på en bläckfisk som ligger i en nätkasse, har man väl fått in en arm så nog sticker en annan ut igen. När vi väl har fått rätsida på allt så ger vi oss iväg. In bland träden. Tillsammans susar vi fram genom skogen.

Det går inte en dag utan att jag förundras över den villkorslösa kärlek som jag har förmånen att få uppleva, och jag älskar honom tillbaka. Av hela mitt hjärta.

För ett och ett halvt år sedan kunde jag i min vildaste fantasi inte föreställa mig att denna fyrbenta varelse, som ligger utsträckt i soffan och slumrar, skulle lyckas med konststycket att finna nyckeln till rum hos mig som jag aldrig besökt innan. Jag tittar på honom, och jag känner mig privilegierad.

I juni förra året bodde jag i Göteborg. Jag var nyligen separerad. Någon månad innan separationen hade jag för första gången i mitt liv fått erfara den smärta som det innebär att behöva avliva en hund, alldeles för tidigt. Saknaden visste inga gränser. Jag hade ingen frizon där jag kunde vistas utan att minnena gjorde sig påminda. Platser där vi hade busat i snön, lagt ett spår, eller där han hittade min borttappade handske. Dagisskogen där vi mötte labradoren Kompis, som också mycket riktigt blev en kompis.

Castor, som vår flat hette, var en omplaceringshund med ett problembeteende. Tyvärr så gick det inte att rehabilitera honom. Vi tömde ut alla möjligheter och lite till, innan vi till slut insåg att vi måste sluta försöka. För Castors skull. Vi fick några händelserika månader med Castor, som trots allt mest bestod av glädjefyllda stunder. Castor var min första hund.

Om man ska lyfta fram fördelarna med en hund som har ett problembeteende, så skulle det vara att det är lärorikt.

För att hedra minnet av Castor ville jag bidra genom att engagera mig i en hund som var åsidosatt. Tanken var att vi skulle hitta på roliga aktiviteter tillsammans några gånger i veckan.

Rent praktiskt gick det tillväga på följande sätt. En morgon då kollegorna tog sig en trappa upp för att umgås över en kopp kaffe, så stannade jag kvar vid min dator. Det pirrade i maggropen. Timmarna innan hade jag haft svårt för att fokusera på jobbet. Otåligt väntade jag på att rummet skulle tömmas på folk. Så, äntligen! Jag gick in på blocket, och botaniserade bland annonserna för hundar som säljes i Göteborg.

”Världens goaste hund” stod det i annonsen. Och skälet var tidsbrist.

I samma stund som jag lyfte på luren och ringde så började ett äventyr, som ni ska få följa med på.