Pollux och jag – del 2

”Världens goaste hund”, drygt 3 år gammal och en blandning mellan vorsteh, labrador, schäfer och rottweiler. Säljes på grund av tidsbrist. Vidare stod det i annonsen att han var i behov av motion och koppelträning.
Själv var jag inte redo för att skaffa en ny hund, Castor gjorde sig fortfarande påmind. Däremot kunde jag tänka mig att avlasta ägaren i fråga, genom att åka dit och motionera hunden några gånger i veckan under tiden som den var till salu.
Jag ringer och en tjej svarar. I bakgrunden hör jag ett barn som gråter. Vi får bryta. Hon ringer upp mig igen lite senare och vi bestämmer tisdag veckan därpå. Jag såg med spänning fram emot tisdagen, och kände en tillfredsställelse i att få göra något för den här hunden.

Hon är i 20-års åldern och möter upp mig nere i porten. Vi går två trappor upp. Jag kliver in i hallen och möts av en uppståndelse som fick mig att rygga tillbaka.

En stressad stor svart hund springer oroligt fram och tillbaka och skäller. I denna kakafoni stämmer en pojke på ett år in, som högljutt uttrycker sitt missnöje över något. Hunden går inte att lugna ner med ord, han är tillsynes helt blockerad. Hon försöker bryta hans beteende genom att brotta ner honom och lägga honom på sidan, vilket istället får motsatt effekt. Han ligger på golvet och flämtar och skakar, och vet inte vad han ska göra av sig själv. Han hade behövt hjälp med att hantera situationen, men hon visste inte hur. Den sorgliga bilden av honom där han låg etsade sig fast i minnet. Han ingav en känsla av övergivenhet och utsatthet. Hon ger upp och reser sig.

Vi försökte utbyta några ord i tumultet. Han hette Shabo, och jag fick veta att han alltid reagerar på det här sättet när han förstår att han ska få komma ut. Att få komma ut var en bristvara för honom, som hade resulterat i stress. Hon förberedde mig på att han kunde dra lite i kopplet. Sen gick vi. Han tvekade inte en sekund, utan följde glatt med. Fortfarande uppe i varv.Jag tar kopplet och vi börjar gå ner för trappan.

Han drar iväg och jag blir tvungen att släppa kopplet för att inte stå på huvudet i trappan. Jag hoppades på att han skulle sansa sig när vi väl kom ut, vilket visade sig vara naivt av mig. Jag borde vetat bättre än att ta ut en hund i det sinnestillstånd som han befann sig i.

Jag öppnar porten, helt oförberedd på denna hunds urkrafter som fick mig att framstå som ett virvlande löv i vinden. Han kastar sig ut, målinriktad och stark som en oxe! Porten slår igen bakom mig, och med ett ryck sätter han av i full galopp framåt! Inom loppet av några sekunder fann jag mig själv ligga på marken, omkulldragen. Efter scenariot som nyss hade utspelat sig i hallen, frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in på. Uppenbart var att den här hunden krävde en hundkunnig person, och den personen var inte jag.

Under de två senaste åren hade hundrastgården ett par hundra meter bort varit den plats där han fick sin dagliga motion. Just därför hade jag, trots mitt magplask, inga som helst tankar på att neka honom den här promenaden. Vi skulle ta oss till skogen lite längre bort. Frågan var bara hur…?

Hans ägare löste problemet med hans dragande genom att använda en nosgrimma, vilken hon hade skickat med. Jag stannade till och satte på honom den. Vad han tyckte om nosgrimman rådde det inget tvivel om. Han kämpade febrilt med tassarna i flera fruktlösa försök att få av sig den. Jag stod inte ut med att se honom plågas, utan gick ner på huk och befriade honom från den.

Till min nackdel i det här läget var att mina kunskaper i koppelträning var minst sagt skrala. Jag försökte pocka på hans uppmärksamhet med godis och en boll för att få honom att hålla sig vid min sida istället för att dra. Men han var inte mottaglig. Jag bytte strategi och bestämde mig för att stanna och vänta på att han skulle lugna ner sig.
Han satte sig bredvid mig. Jag passade under mer stillsamma former på att iaktta honom. Fullt upptagen med att vädra dofter och scanna av omgivningen såg han ut att befinna sig i en bubbla, som inte inkluderade mig. Han gjorde inte minsta antydan till att vilja ta kontakt med mig, vilket jag stod och väntade på. Efter en längre stunds väntan insåg jag att allt annat var mer intressant, så jag beslutade mig för att börja gå igen.

Han såg lugn ut och det bådade gott, men skenet bedrog. I samma sekund som jag gjorde en ansats till att ta ett steg framåt, så exploderade han som tricket i en Labero show! Jag stannade igen. Svetten rann, och jag kände hur paniken började växa. Det lilla förråd som jag hade var nu tomt på idéer. Jag plockade fram mobilen och ringde en vän som jag visste hade både erfarenhet och kunskap om hundar som jag inte besatt. Jag förklarade situationen och frågade vad han rådde mig till, ”Bind kopplet runt midjan och släpp honom när ni kommer till skogen”. Sagt och gjort. Jag använde min kroppstyngd för att hålla tillbaka honom. När vi till slut var framme, så släppte jag honom.

Han gick in i ett rus av lycka över vad världen utanför hade att erbjuda i form av dofter, kuperad terräng, vattendrag där han stannade till och drack, ängar och skog som växelvis avlöste varandra. Bilden är från just den promenaden. pollux

Det värmde att få se honom njuta, samtidigt som anspänningen sen innan hindrade mig från att koppla av på det sätt jag hade önskat.

På väg tillbaka hade jag samma problem med kopplet som när vi skulle till skogen, så jag valde att lämna kopplet därhän. Det fanns ingen trafikerad väg i närheten och han höll sig fint vid min sida utan. Trött, men nöjd.

Dagen därpå ringde jag för att höra hur det var med honom. ”Inte så bra”, fick jag som svar. Svaret var snarstucket och anklagande. En våg av skuldkänslor och oro sköljde över mig, och jag frågade mig själv vad jag hade ställt till med. Jag undrade vad det var för fel på honom och hon svarade, ”Han kan inte gå”. Min första tanke var att han hade skadat sig när han sprang omkring i skogen, men så var inte fallet. Han hade fått träningsvärk…

Vidare fick jag berättat att han var så trött att han inte ens hade orkat ta sig till matskålen. Han hade legat i sin bädd och sovit sen morgonen, och det var nu lunch. Allt i en anklagande ton.

En skogspromenad borde normalt sätt inte ta musten ur en hund. Men dagliga promenader i skogen, som för varje hund borde vara en självklarhet, är inte alla förunnat. Jag satt kvar i samtalsrummet på jobbet och grät. Han var bara ett av många tragiska öden. Utan att veta om det då, så hade jag bara sett toppen på isberget.

Samtalet fick mig att omvärdera det beslut som jag hade fattat på spårvagnen hem. Erfarenheten den kvällen hade avskräckt mig från att gå fler promenader med honom. Jag kände att jag inte klarade av att hantera honom. Men nu rann tårarna, och jag lovade mig själv att inte svika honom. Redan nästa dag bad jag om att få ta med honom ut på en promenad i skogen igen. Och så blev det.

Pollux och jag – del 1



Det här inlägget postades i Nyheter. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Pollux och jag – del 2

  1. Pingback: Pollux och jag – Del 3 |

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.