Schäferkillen med COCD – tvångssyndrom hos hund. Del 1:2

Dog News samarbetar som Ni vet med bloggkollegan Seth, här kommer del 1 av Seths intressanta inlägg om tvångssyndrom.

Seth:
För en tid sedan vände sig ett par hundägare till mig och bad mig göra en beteendebedömning av deras schäferhane Texas, 21 månader gammal. En vecka senare flögs jag upp till Östersund och träffade en familj som verkligen gjort alltför att få ett svar på vad som var fel. Vill redan här markera att hundägarna inte ska ha ett uns dåligt samvete. De gjorde tvärtom mångdubbelt mer än många andra skulle ha gjort när de undersökte alla möjligheter för att hjälpa sin hund.

Hoppas att mattes ingående beskrivande berättelse kan sprida kunskap om något som få känner till i nuläget, att OCD/Tvångssyndrom även kan finnas hos hund – då det heter COCD.

Läs mattes egen viktiga och rörande berättelse om en envis kamp
för att hjälpa och hitta svar för Texas beteendeproblem:

Min älskade schäfer Texas. Jag började min resa med Texas hösten 2012. Jag köpte Texas som valp. Jag har alltid tyckt om schäfer och nu va det rätt tillfälle för mig. Vill inflika att jag har haft hundar i ca 10 år så Texas var inte min första hund. Jag och Texas gick en enkel valpkurs i November 2012. Den baserade på positiv betingning, inkallning och kontakt. Texas skötte sig exemplariskt.

Texas fick dock problem med magen i den vändan, han hade problem med att behålla maten. Han fick diarré så jag fick ta med honom till veterinären. Veterinären tog en del prover och vi fick sedan byta foder till ett som var väldigt skonsamt mot hans mage. Hans mage stabiliserade sig och blev bra, han har efter det inte haft några problem med magen.

Sedan blev det vårvinter här i Jämtland. Det var i Februari –Mars. Vi gick en annan kurs inom vardagslydnad.  Det var nu Texas började sakta visa ett beteende jag tyckte var märkligt.

flugsnappandeHan hoppade och luftsnappade, som om han försökte fånga en fluga i luften. Problemet var att det inte fanns något där. Den här ”flugsnappningen” skedde mest ute i solljuset. Jag hade inte sett detta förut och fick höra gång på gång att det bara var ett olydnadsbeteende han hade ”han är ju unghund, det är bara att träna”. Jag frågade folk som hade lång erfarenhet av hundar och alla svarade samma sak, det är ett beteende som går att bryta.

Redan här kände jag att det var någonting som var fel men jag lyssnade för dåligt på min egna magkänsla. Jag lyssnade till de med större och längre erfarenhet.

Sen blev det sommar, jag och Texas fortsatte att träna regelbundet. Han visade fortfarande detta beteende. Jag tycker nu att Texas har svårare att slappna av, svårt att tagga ner. Jag tittar på andra hundar på klubben, speciellt schäfer och ingen beter sig som han. Alla andra ser ut att ha ett större lugn och en bättre kontakt med sin förare. Får rådet att träna, men det gjorde vi regelbundet och med stort engagemang från min sida.

I november 2013 gjorde vi MH (mentalbeskrivning hund). Texas skötte sig, men beteendet med flugsnappningen fanns med genom hela testet  dock inte under själva momenten, men vid de passiva momenten lös det igenom. Den 26/12 -13 var Texas lös ute hos min mamma som så många gånger förut. Han sprang i skogen och stack in en pinne i sitt framben. Vi åkte till veterinären och Texas fick drän och smärtstillande. Nu var det vila som gällde för Texas.

Efter denna episod så kände att jag ville prova på nya träningsmetoder med folk vi inte hade träffat förut. Jag började träna hos Tolle och Johanna på f4 Hundcenter. Vi hade dels privata träningspass med Tolle och vi gick en hundmöteskurs. Texas hade nu svårt att slappna av överhuvudtaget ute och klev upp i stress av minsta lilla. Jag och Texas hade svårt att möta andra hundar. Han reagerade på allt i rörelse. Folk som var ute och gick, bilar som åkte förbi.

Jag tränade några privatpass för Tolle och vid tredje passet så såg Tolle tydligare hans flugsnappningsbeteende. När Texas flugsnappade så såg man att hans ögon rullade uppåt alldeles innan han hoppade. Det såg verkligen ut som att Texas såg någonting i luften, nåt som han ville ta. Flugsnappningen kom oftast ute och mest i solljus. Tolle filmade Texas och avbröt träningen, han ville visa sin sambo och arbetspartner Johanna filmen på Texas. Tolle sa till mig att det var någonting som inte stämde.  Jag försökte hålla ihop, gråten stod långt upp i halsen på mig.

Jag blev oerhört ledsen men samtidigt kände jag att ÄNTLIGEN någon som reagerar på att det är någonting som inte stämmer. Texas blev sämre och sämre under en period och när han var ca 18månader blev det ännu sämre. Han var väldigt stressad, mycket orolig. Vi hade jättesvårt att gå på promenader. Han ville bara fram, träffade man på människor, hundar eller något annat som rörde sig blev Texas helt blockerad och det fanns inget som hjälpte. Han lät som kniven satt i han skällde så han fick fradga i munnen.

Texas kunde hålla på att flugsnappa hur länge som helst om man inte avbröt honom och gick in. Det gick inte att bryta honom och stanna ute, då började han igen och det spelade ingen roll om jag hade leksaker eller godis. Han var inte medveten om det som hände runt omkring. När Texas hoppade och bet i luften slog han ihop käftarna så hårt att det hördes hur tänderna smällde ihop. Redan här fick jag kommentarer utifrån om vad jag gjorde för fel och att jag inte tränade Texas nog.

Jag tränade så mycket jag hann och orkade. Texas stod frenetiskt och flugsnappade när han va ute, speciellt om det var solljus. Han kunde hålla på i timmar. Detta va oberoende om han va aktiverad eller inte. Man kunde se på Texas att han var trött men att det var någonting som störde honom när han ville vila.

Jag fick ett sms av Tolle där det stod. Jojo (Johanna) sa en sak så fort hon såg filmen, ögon. Jag kontaktade min veterinär som hänvisade mig in på djursjukhuset inne i Östersund. Detta var på en fredag. Jag åkte in till djursjukhuset tisdagen därpå för att ögonlysa Texas. Ögonlysningen var utan anmärkning. Jag och veterinären diskuterade en stund och hon ville remittera Texas ner till Cecilia Rohdin <– presentation – som arbetar som veterinär och neurolog  Albano Djursjukhus i Stockholm. En eventuell röntgen skulle göras på Texas hjärna. Detta om jag var beredd att gå vidare. Jag tvekade inte en sekund, jag ville göra allt för Texas.

Ringde själv ner till Albano Djursjukhus för att snabba på. Dom hade en ledig tid fredag förmiddag samma vecka. Så vi bilade torsdag natt och var framme i god tid fredag morgon. När vi sedan fick komma in till Cecilia så undersökte hon honom och kunde ganska snart ge Texas en diagnos. Vi ville att dom skulle röntga honom för att utesluta sjukdomar i hjärnan, såsom en tumör. Tyvärr ville inte försäkringsbolaget stå för denna kostnad så det fick jag göra själv. Det kostade mig ett antal tusenlappar men det var det värt.

Min älskade hund Texas fick diagnosen COCD, Canine Obssesive Compulsive Disorder.

Jag fick två alternativ att välja mellan, avliva Texas eller prova medicinera honom. Jag såg inte avlivningen som ett alternativ när det fanns en chans att Texas skulle bli bättre. Jag åkte hem med medicin, serotonin-återupptags-hämmare. Detta skulle göra att det stannade kvar mera serotonin (ett må bra hormon) i hjärnan. Jag blev oerhört ledsen och lättad på en och samma gång.Jag fick min magkänsla bekräftad samtidigt som jag kände en sorg över att min underbara hund hade en medfödd störning i hjärnan, som påverkade hans beteende. Prognosen så väl sådär ut, en tredje del svarar inte alls på medicinen. På ett sätt hade det varit lättare med en ”värre” diagnos såsom en hjärntumör, det hade gjort det enklare. Sorgen hade inte blivit lättare men då hade det inte funnits några alternativ.

COCD – tvångssyndrom hos hund – är en tillstånd som är genetiskt betingat.Det är fyra gener som styr. Det bedrivs mycket forskning kring detta men är tyvärr inte så uppmärksammat i Sverige än.

Jag och Texas fortsatte att ta hjälp av Tolle och Johanna. Jag och Texas har haft ett underbart stöd och mycket förståelse av dessa underbara människor. När Texas fått sin diagnos och när jag talade om det för folk så möttes jag av oerhört mycket skepsis och oförståelse från många olika håll. Folk har sagt till mig att de inte ser detta som något obotligt. ”Det är bara att träna bort” – detta trots att Texas hade fått sin diagnos.

Jag har fått höra vilken dålig hundägare jag är. Att jag inte varit konsekvent nog. Att jag har varit för snäll, Texas har fått gjort som han vill. Att jag inte har tränat tillräckligt. Att jag inte har något samarbete med min hund. Men den värsta kommentaren jag har fått är att jag inte har varit engagerad nog i min hund!!

Flertalet människor har berättat hur de tränar sina hundar. Det är metoder jag inte vill prata om eftersom det inte är lagligt i detta land. De träningsmetoderna är heller inget som jag vill beblanda mig med, det är inte så jag vill träna mina hundar. Jag hade ständig kontakt med veterinären Cecilia. Texas fick en högre dos av sin medicin. Tyvärr blev Texas allt sämre. Texas blev nu som två olika hundar. Inne där han kunde slappna av var han en snäll, lättlärd hund med mycket vilja att jobba.

Men när han blev blockerad, detta hände framförallt ute så var Texas okontaktbar. Han gick inte att nå. Blev det några störningar för honom så funkade ingenting. Jag hade fullt upp att hålla i min kära vän på 35 kilo. Det räckte med att min son satte sig på en cykel så blockerades Texas. Jag fick höra allt om igen, hur oengagerad jag var och vilken dålig hundägare jag var som inte gav min hund det han behövde.

Jag gjorde allt för Texas. Vi tränade fysiskt och psykiskt. Jag fick ofta höra ”kör slut på Texas så lugnar han ner sig”. Men Texas hade ingen spärr. När man såg hur trött hans kropp var så fortsatte huvudet ändå att snurra.

Jag har gråtit och kämpat, gråtit och kämpat. Jag gjorde allt som stod i min makt för att hjälpa Texas. Mina vänner och de personerna som har haft förståelse för att Texas medicinska tillstånd såg hur hårt jag jobbade. Hur mycket jag ville och att jag aldrig gav upp. Jag letade nya vägar, jag ägnade den tid jag hade över att leta på nätet om övningar. När det sedan hade gått två månader in på Texas medicinering och det fortfarande inte visade några förbättringar så började känslan av hopplöshet infinna sig. Jag ville fortfarande inte ge upp men hade ändå känslan av att han blir inte bättre.

Cecilia, veterinären och neurologspecialisten, hade ju sagt till mig vid första besöket att prova medicin eller avliva. Fungerar inte medicinen så kan avlivning vara nödvändig. Texas blev sämre, han blev mer och mer blockerad. Jag och min sambo diskuterade ofta hur vi skulle göra. Texas mådde verkligen dåligt, jag hade provat det som fanns härikring. Jag  kände att avlivningen blev snart ett faktum. Jag talade om för de som frågade hur det gick med Texas hur han mådde och vad jag funderade över gällande hans framtid.

Ännu en gång fick jag ”smällar på käften”. Jag fick höra att jag inte hade det som krävdes och att jag inte var engagerad nog i min hund. Att jag inte var beredd och lägga ner det jobb som krävde för att rätta till hans beteendeproblem. De som uttryckte sig på detta sätt, såg envisades med att se Texas som vilken annan hund som helst. De verkade tycka att beteendestörningarna var mitt fel eftersom jag var en dålig ägare som inte hade tillräckligt med kunskap, vilja och engagemang.

Jag pratade med Cecilia som skickade in ett förhandsintyg till försäkringsbolaget gällande Texas livvärde. Det var ingen självklarhet att livvärdet skulle utgå för denna slags diagnos. Trots att Texas hade den bästa försäkringen som fanns med dolda fel försäkring. Jag fick svar från Cecilia att livvärdet skulle utgå.
Jag ville ändå fortsätta att kämpa, jag ville inte känna ”tänk om” jag hade gjort så. Jag ville så gärna att Texas skulle bli bra och att det fanns en möjlig lösning.

Jag kontaktade då Seth Sjöblom från Göteborg. Vi pratades vid i telefon och bestämde att han skulle komma hit till mig för att få en bedömning av det udda beteendet som Texas uppvisade.

Seth berättar.

Jag fick reda på att Texas redan hade fått tvångssyndroms-diagnosen från neurologen. Och efter mina observationer  av Texas så framgick det väldigt klart att Texas led av ett stressyndrom som ej gick att medicinera eller träna bort, det som neuroveterinären Cecilia redan observerat med att ställa COCD-diagnosen.

Det Seth analyserade och beskrev med Texas beteende bekräftade  veterinärens diagnos. Då kände vi att vi hade fått svaret bekräftat och kunde få ett värdigt avslut.

Sedan så fick min älskade Texas somna in. R.I.P.

hj 2 transp

Jag kände att vi hade gjort allt i vår makt för Texas men att han bara mådde dåligt över ett destruktivt beteende som vi förstått att varken han själv eller vi kunde hjälpa till att styra.

 – – –

Om människor med tvångsyndrom – från bloggredaktören Victorias blogg:
 Nytt forskningsframsteg om tvångssyndrom/OCD

Innan ni dömer, så tänk på att: En funktionsnedsättning visar sig ofta efter ett par eller fler levnadsår då den utkristalliserar sig. Det är en beteendestörning i hjärnan som inte kan fostras eller straffas bort.

Del 2 finner Du här



Det här inlägget postades i Nyheter. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Schäferkillen med COCD – tvångssyndrom hos hund. Del 1:2

  1. Birgitta Söderholm skriver:

    R.I.P Texas😦 mycket bra skrivet av matte, en stor eloge att du orkade ta dig igenom detta.

  2. nettizenb skriver:

    Jag tänkte direkt när jag läste att det skedde ute i solljus, att hjärnan släpper in för mycket av det solljus som är livsviktigt för livet på jorden, men att hans hjärna inte kunde hantera det och nog kan vara mycket svårt att få bukt på… Och jag har full förståelse för slutgången, man ska inte ha kvar ett djur enbart för sin egen skull känner jag… Även om beslutet är mycket svårt❤

  3. Ping: Det handlar inte om lata okunniga ägare

  4. Ping: Hund med tvångssyndrom COCD – Seths observationer. Del 2:2 |

  5. Anette skriver:

    Tacksam för att du som hundägare delar med dig av din historia med Texas! Du är modig och stark som skriver och berättar samt delger fler om dina upplevelser. Du har gjort allt du har kunnat och ska känna dig stolt över detta.
    Jag kan känna igen vissa delar eftersom min hund lätt blir stressad och då får jag ingen kontakt, så nya miljöer är något som jag idag väljer bort för det är inget kul för varken henne eller mig. Jag har lärt mig massor om stress och också provat massa saker, så det finns positiva saker som kommit med detta också. Lycka till med ditt fortsatta hundliv❤

    • Helene skriver:

      Mitt val att dela med mig va väldigt enkelt men jobbigt. Jag lärde mig massor under den tiden jag fick med Texas. Jag saknar min hund varje dag!

  6. Susanne Erikzén skriver:

    Lider med er…hade själv en schäfer med detta problem som fick bli bara 2 år…då hade vi testat allt tyckte jag, men reaktionerna runtom var hemska! Jag skulle absolut inte ha hund….sorgen blev värre ändå att bära, fast jag visste att det inte var mitt fel:/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s