Drogpåverkad man överföll våra hundar och misshandlade dem genom sparkar, slag och hängde dem i deras koppel.

En sen kväll då vi rastade våra två Jack Russel hundar och min dräktiga Pomeraniantik möttes vi av en drogpåverkad man i 30 års åldern. Han pratade högljudt i sin mobiltelefon, hundarna reagerade genom att skälla på honom. Mannen störde sig över hundarnas skall, han gick hotfullt mot min vän som höll i de två Jack Russel hundarna, han snodde till sig hundarnas flexikoppel. Mannen lyfte sedan upp handen högt så att hundarna hängde snurrande fritt i luften, jag trodde att de skulle kvävas av sina egna halsband. Mannen fortsatte snurra hundarna, för att nästa sekund fälla ner dem i den hårda asfaltsgatan, där fortsatte han sin misshandel genom att sparka hundarna och stampa hårt på deras tassar. Min vän försökte försvara sina hundar och avsluta den grymma misshandeln som hundarna nu utsattes för.

Den drogpåverkade mannen blev rasande, han gav sig på min vän, först med de hårda flexikopplen sedan med knytnävar och sparkar riktade mot min väns huvud, ansikt och rygg. Hundarna lyckades slita sig fria och undkom med mindre fysiska skador som genom ett under. Jag ville hjälpa min vän men insåg att jag inte skulle klara av det, det enda jag kunde göra var att springa hem och larma polisen. Jag sprang för livet med min dräktiga tik och min väns två Jack Russles som nu följde mig tätt i hälarna. Varför hade jag inte tagit mobilen med mig? Det var första och sista gången som jag rastade hundarna utan mobiltelefon i fickan, jag glömmer den aldrig hemma mera.

Jag hörde min vän ropa på hjälp och jag kände mig som en svikare där jag sprang för mitt och hundarnas liv. Det var ett svårt beslut att lämna min vän ensam med den galna drogpåverkade mannen på den folktomma gatan, det var min enda chans att rädda hundarna och våra egna liv. Förhoppningsvis skulle polisen dyka upp i tid för att hjälpa min vän som nu misshandlades svårt. Jag såg en bil komma körandes, vilt skrikande sprang jag ut i gatan, stoppade bilen och bad om hjälp. Killen som körde såg förskräckt ut, han hade ingen mobiltelefon och ville inte hjälpa oss. Jag fortsatte hem, lyfte upp min dräktiga Pomeranian tik ocg sprang upp för trapporna till femte våningen. Aldrig har jag väl sprungit så fort, jag visset att de andra hundarna var trygga nu även om de var kvar ute i trapphuset.

Då jag larmat polisen begav jag mig ner på gatan igen, jag såg de blå blinkande lamporna på långt håll då jag kom ut på gatan….den drogpåverkade mannen kilade precis bakom hörnet och undkom polisen i sista stund. Jag kunde inte se min vän någonstans, men jag hörde ett kvidande ljud under en parkerad bil, där lång min vän svårt chockad. Jag böjde mig ned och sa lugnande att allt var okey nu, polisen var på plats och hundarn var i säkerhet. Jag kommer aldrig att glömma min väns blodiga svullna ansikte, hans blåsvarta söndersparkade rygg.

Hundarna var svårt chockade, den ena hunden hade ett djupt sår i ena frambenet, veterinären tog hand om den och sydde såret. Som av ett under undkom de andra hundarna med enbart psykiska skador.

Den skadade hunden låg helt stilla i flera dagar, vi trodde att han inte skulle återhämta sig då han varken ville äta eller gå. Men efter en vecka var han uppe på benen och två veckor senare var han sig själva igen. Förutom att hundarna aldrig vågade gå fram till någon främmande människa mera.