Man kan säga att aveln av utställningshundar har gått för långt då det avlas på synligt sjuka hundar.
Av en tillfällighet ramlade jag in på en hemsida där jag fick se en kombination efter en hane (som jag själv sett med avsaknad av päls på stora parti av bakdelen), och en tik vars pappa jag också sett med samma pälsproblem. I samma stamtavla finns ytterligare åtminstone en hund som också har haft stora delar med avsaknad av päls, dvs BSD . Dessa hundar har senare medicinerats och återfått pälsen, vilket inte ”allmänheten” vet om, inte heller de godtrogna personer som köpt valpar efter denna kombination, eller efter denna hane.
Vad får en uppfödare att välja att avla på uppenbart sjuka hundar där man själv dessutom vet om att hundarna är sjuka då man äger dem själv?
Hur långt får denna sjuka avel gå? Pengar eller ära i utställningsringen driver vår ras till förintelse!
Ingen vill prata öppet om sjukdomen, allt skall tystas ned, då det anses som smutskastning att agera ”visselblåsare”. Men VEM tänker på dessa hundar som inte bett om att få komma till världen?
Sedan kommer vi alla någon gång att av misstag att föda upp en sjuk hund, men det är en helt annan sak, än att göra det med vilja i syfte för egen vinning och helt i avsaknad av förstånd vad man sysslar med.
Detta inlägg handlar om BSD i rasen Pomeranian, men stämmer in på många andra raser där det finns giriga uppfödare.
Människan är ond och girig – till sin egen vinning!
