Skolorna är många. En sak är vi dock alla överens om, och det är att man som hundägare ska behandla sin hund med respekt. Men, innebär en tillrättavisning i form av ett skarpt nej att man är respektlös? Mitt svar är just, nej. Här går åsikterna isär.
Förespråkare av den mjuka metoden, om man nu ska tala om ytterligheter, är att hunden inte behöver en ledare alls. Felaktiga beteenden ska ignoreras och de som är rätt förstärkas. Det senare håller jag självfallet helt och hållet med om. Min övertygelse bottnar dock i att utan en ledare blir hunden otrygg och kan i värsta fall lägga till sig med problembeteenden som aggressivitet. Ofta ligger just ett bristande ledarskap till grund för den typen av beteende. Jag ska försöka utveckla mina tankar.
Hur skulle samhället se ut om vi inte hade något att förhålla oss till? Vi har uttalade regler i form av skrivna lagar. Att vi ska behandla varandra med respekt är en oskriven, men självskriven regel.
Så kommer vi då till hunden.
Inom den ”moderna” hundfilosofin finns inga gråzoner. Här existerar bara ytterligheterna. De ”goda (snälla)” som är av åsikten att hunden vare sig behöver tillrättavisningar eller någon ledare. Och så motpolen, som utgörs av de ”onda” som agar sin hund till lydnad. På den etologiska arenan utkämpas striden om ledarskapets varande eller icke varande. Så kommer vi då till det bisarra i kråksången, strategin som man använder sig av i detta ordkrig. En strategi som går ut på att likställa ledarskapet med djurmisshandel. På så sätt får budskapet om att hunden klarar sig bra utan en ledare den bästa ursäkten av alla. Ett så kallat modernt resonemang som berättigar sin existens genom en omodern, förlegad och inkorrekt syn på vad ett ledarskap innebär.
Min erfarenhet säger mig att hunden precis som människan behöver något att förhålla sig till för att må bra. En hund som mår bra är en trygg hund. Och vad som gäller är inte upp till hunden att bestämma, utan det är vi som sätter ramarna.
Jag har en hund som älskar människor och som med viftande svans gärna vill gå fram och hälsa på alla. Är jag elak mot min hund för att jag jag inte låter honom göra det?
Den regeln har jag inte infört för att jag lider av något storhetsvansinne där jag för sakens skull måste hävda mitt ledarskap. Utan av respekt för att det finns hundrädda människor som inte uppskattar att det kommer en stor svart hund framrusandes, även om den i all välmening bara vill hälsa. Här är jag konsekvent, även om det någon gång är en och annan som sträcker fram handen och vill klappa på min hund. Om jag skulle tillåta honom att hälsa i somliga fall men inte andra hade förvirring kring varför det är okej ibland men inte alltid uppstått. Därför håller vi det så. Däremot så ligger min hund i soffan med mig när jag läser eller tittar på tv. Han ligger bredvid mig i sängen när jag sover. Och han gör det för att jag tillåter det.
Tydlighet och konsekvens är A och O då man vill förmedla något i syfte att lära. Om jag inte är tydlig mot mina barn så vet de inte vad som gäller. Om jag inte är konsekvent så kommer de att testa mig för att se var min gräns går, med lite tjat kanske ett nej kan mynna ut i ett ja.
På samma sätt resonerar jag kring min hund.
Du kan få en hund att göra dig till viljes på många olika sätt. Det som skiljer de bra från de dåliga tillvägagångssätten är att vid användandet av positiv förstärkning kommer hunden att göra dig viljes för att den tycker att det är roligt och inte av rädsla. Men om en hund uppvisar ett dåligt beteende så måste man trots allt markera att det är fel, för att sen visa vad som är rätt. Det är så en tik uppfostrar sina valpar.
Etologer drar paralleller mellan hunden och vargen. Inom en vargflock existerar inte någon hierarki, inte i det fall då vargarna lever i det fria. Vargarnas sociala system i det fria bygger på ett samarbete som handlar om att fördela arbetsuppgifterna inom flocken. I frihet har de en obegränsad tillgång till föda och de styr själva över sin reproduktion. MEN det gäller inte vargar som lever i fångenskap. Därför tycker jag att jämförelsen med den fria vargen är irrelevant i fallet med hunden.
I de studier där man har följt vargar som lever i fångenskap har man konstaterat ett socialt system som bygger på en hierarki då de har begränsad tillgång till både föda och individer för sin reproduktion. Den jämförelsen är i så fall mer relevant om man nu överhuvudtaget ska jämföra hunden med vargen.
Regler är nödvändiga och ska läras ut på ett vänligt, bestämt, tydligt och konsekvent sätt. Egenskaper som kännetecknar en bra ledare.
Vi vet alla att användandet av fysiska bestraffningar inte bygger en bra relation mellan hund och hundägare. Men genom att förmedla en felaktig bild av vad ett ledarskap innebär, så avfärdas idén och vikten av ledarskapets betydelse för hundens trygghet.
Istället för att ifrågasätta behovet av en ledare, så borde vi diskutera vad som gör en bra ledare.
Vi vill ha en hund som samarbetar med oss och som följer oss. Hunden blir vår följeslagare och vi dess (väg)ledare.
Text: Tatjana Zeidler (gästbloggare)
man undrar ibland. Vem har sagt att man inte skapar korrekta förväntningar på vad ett beteende leder till hos en hund trots att man väljer bort hela ledare/följarekonceptet. Varför är det så läskigt att slacka på ”maktförhållandet”? Jag träffar dagligen hundar som är trygga, de följer OCH leder om man med det menar att ta initiativ i sina relationer med sina människor. Det kallas för samarbete.
Se mitt svar till Paula nedan.
Annars, var har jag nämnt att jag vill ta ifrån hunden dess initiativförmåga? Jag har själv en hund som jag tränar räddning med. Räddning ställer krav på självständighet, initiativförmåga, samarbete med föraren, och förmågan att fatta egna beslut då hunden är ute och söker. Min hunds styrka ligger i att han har mycket av allt det. Ledarskap handlar inte om en maktkamp som går ut på att man ska trycka ner sin hund så att den inte vågar ta egna initiativ, utan om förmågan att visa sin hund vad som är rätt på ett konstruktivt och respektfullt sätt. Klarar man det så anser jag att man har ett bra ledarskap. Vad i det jag precis nämnt är läskigt tycker du?
Men varför behöver man använda ordet ledarskap? För att en skall kunna leda behöver den andra vara följare. Dom två koncepten hänger ihop. Att man istället byter ut detta tankesätt mot att arbeta på en relation som bygger på samarbete, förtroende, individens företagsamhet och initiativförmåga gör ju att hunden emellanåt följer men det gör även jag ibland. Mitt arbete som hundens människa är att skapa korrekta förväntningar på vad dess beteende kommer att leda till. Jag sätter vissa regler, visst, och hunden sätter även den regler. Därför behöver jag inte tänka på ett ledarskap i den bemärkelsen gällande relationen med hund lika lite som jag gör i mina relationer till andra i andra situationer både med folk och andra djur. Jag tycker det helt enkelt är irrelevant då det inte är detta som gör att min hund litar och lyssnar på mig då jag har något bra att komma med.
Jenny, vem bestämmer var ni ska gå när du och din hund är ute och promenerar. Du eller hunden? Vem följer vem?
Tränar du lydnad? Säg att din hund plötsligt får för sig att den ska leka med de andra hundarna på lydnadsplanen, vilket inte brukar vara uppskattat. Du kallar in din hund, men den ignorerar dig. Vad gör du?
Jag är nyfiken, vilka regler sätter din hund som du följer? Ge gärna exempel på sådana. Och hur förmedlar den sina regler?
Och vem avgör om det du har att komma med är bra eller inte? Det kan tolkas som att hunden lyssnar på dig när den tycker att du har något bra att komma med, vilket nödvändigtvis inte behöver vara detsamma som det DU tycker är bra. Annars ignorerar den det du säger.
Nu sjönk denna blogg rejält i mina ögon. Vad krävs egentligen för att bli gästbloggare här? Starka åsikter med halvdana argument och otillräcklig fakta?
Kanske skribenten skulle skaffa sig relevant kunskap och fakta om vad det egentligen innebär att jobba med mjuka metoder. Förstår inte alls resonemanget om varför vi ska jämföra våra hundar med vargar i hägn? Vargar i hägn uppvisar ett högst onaturligt beteende, hundar är avlade i tusentals år att leva ”i hägn”.. (om det nu var den liknelse skribenten gjorde?)
Hundar som får uppfostran utan ”ledarskap” kan visst vara trygga och må bra. Dom kanske inte har det ledarskap som du anser att man måste ha med sin hund, men dom har istället ett samarbete med sin förare; en person som visar dom ömesidig respekt och som hjälper dom genom stöttning och uppmuntran, som förstår dom och som tillgodoser deras behov.
Sådana hundar mår bra, är trygga och har en god självkänsla. Dom lever inte i ett maktförhållande där tillrättavisningar verkar vara det enda sättet att kommunicera på.
Det finns så mycket argument i texten som saknar belägg, det är väldigt tråkigt att så här omoderna och okunniga tankar får spridas på nätet år 2014! Jag trodde hundkunskapen i Sverige var större idag.
Paula, jag undrar om du har läst det jag skrivit ordentligt. För av det du skriver att döma så är jag tveksam.
– Du skriver, ”Förstår inte alls resonemanget om varför vi ska jämföra våra hundar med vargar i hägn?”
Etologerna jämför ofta hunden med vargens flockbeteende. Och då gärna med det beteende som flocken uppvisar i frihet. Här existerar ingen hierarki. Däremot får de ett annat beteende i fångenskap, som jag skrev. Men hunden är domesticerad av oss, vilket innebär att vi har avlat fram dem till att passa våra syften. Och då missade du min slutkläm där jag skriver, ”… om man nu överhuvudtaget ska jämföra hunden med vargen.” För det finns inte mycket kvar av vargen i våra hundar. Men om man överhuvudtaget ska göra en jämförelse så borde det vara med det senare scenariot. Den gemensamma nämnaren här är att vi förser dem med mat (den begränsade tillgången till mat som jag skriver) och att vi styr deras reproduktion (den begränsade tillgången till individer), ett scenario som i så fall bättre stämmer med vargens förutsättningar i fångenskap.
– Du skriver, ”Hundar som får uppfostran utan ”ledarskap” kan visst vara trygga och må bra”.
Får din hund göra som den vill? Har du inga förhållningsregler som den måste rätta sig efter? Hur fostrar du en valp? Har du sett en tik fostra sina valpar? Tycker du att valpen ska få bitas om den vill? Vad händer när den sen växer upp och lärt sig att det är okej att bitas? En hund som inte har något att förhålla sig till blir otrygg. Min övertygelse ligger i den insikt som jag har fått jag genom att följa rehabiliteringen av problembeteenden hos hundar. Har du någonsin varit med och rehabiliterat en hund som är rädd för sin egen skugga? Eller en hund som är aggressiv?
– Du skriver, ”Dom kanske inte har det ledarskap som du anser att man måste ha med sin hund, men dom har istället ett samarbete med sin förare; en person som visar dom ömesidig respekt och som hjälper dom genom stöttning och uppmuntran, som förstår dom och som tillgodoser deras behov.”
Jag inleder mitt inlägg med att säga, ”En sak är vi dock alla överens om, och det är att man som hundägare ska behandla sin hund med respekt.”
Var någonstans i mitt inlägg säger jag att ledarskap och samarbete utesluter varandra eller att en ”ledare” inte tillgodoser sin hunds behov?
Du bekräftar det jag skriver om att det inte existerar några gråzoner. Saker är antingen vita, och då är ledarskap och samarbete uteslutet. Eller så är de svarta, vilket innebär att om man tror på ledarskap så är man per automatik en person som varken respekterar, har ett samarbete, stöttar eller tillgodoser sin hunds behov. Ett något trångsynt resonemang.
Lägg till detta i svaret till Paula,
– Du skriver, ”Sådana hundar mår bra, är trygga och har en god självkänsla. Dom lever inte i ett maktförhållande där tillrättavisningar verkar vara det enda sättet att kommunicera på.”
Var har jag skrivit att det är det enda sättet man ska kommunicera med sin hund på? Det jag skrev är att man ska markera när hunden uppvisar ett dåligt beteende och sen lära den vad som är rätt. Ta hundmöten som exempel, vilket är ett vanligt problem. Om din hund går till anfall mot andra hundar, lär du den inte då att det är fel? Jag ska ta ett exempel, min egen hund. Jag tog en omplaceringshund sommaren 2012. Han var ett vanvårdsfall både psykiskt och fysiskt. När jag började rehabilitera honom så var det som att öppna pandoras ask. Jag hade bl a problem med att han gick till attack mot andra hundar då vi gick koppelpromenader, inte annars. Jag löste det genom att under en längre tid stanna och be honom sätta sig. Därefter krävde jag hans uppmärksamhet genom att prata med honom och och ha godis i handen. Nu är problemet borta. Det jag vill säga är att ett bra ledarskap bygger på konstruktiva sätt att hitta lösningar till ett problematiskt beteende på. Du har valt att tolka in sådant som inte står i mitt inlägg.
Paula, Fredrik Steen skriver om vikten av ett bra ledarskap för att komma tillrätta med problembeteenden hos hundar. Min erfarenhet är densamma.
http://blogg.agria.se/fredriksteen/2014/02/11/acceptera-hunden-men-ta-ett-storre-ansvar-som-ledare/
Ok, jag skall försöka att förklara hur jag tänker.
I min relation med hund så tänker jag inte på vikten av ledarskap i någon annan form än att det är jag som är människan och jag har satt en annan art i en situation där den skall försöka att ”göra rätt” enligt människans normer och det är mitt jobb att agera tolk för vad som förväntas.
Jag skulle vilja säga till den som får höra: ”Du måste jobba på ditt ledarskap” (för övrigt ett mycket luddigt råd) – att ”istället behöver ni arbeta med er relation.” I den relationen är det mitt arbete att förbereda hunden på vad jag vill att den skall göra utan att tillföra obehag eller orättvisa korrigeringar då jag inte tidigare tagit mig tiden att förklara vad jag förväntar mig av den i en situation.
Jag ignorerar inte brandsläckningssituationer på något vis och det är det ytterst få hundtränare/personer som gör. Skulle jag behöva ingripa i en situation genom att ”ta tag i hunden” för att situationen är farlig eller annat, den ”gör fel” (läs ditt exempel, springer till andra hundar, ja då kommer jag att tänka:- fan detta har vi inte tränat tillräckligt bra. Mitt fel, som sätter en icke störningsförberedd hund i en för svår situation. Jag skulle däremot inte tänka att mitt ledarskap brister.
Många gånger då man hör ledarskapsförespråkare så blir jag modstulen då det känns som att man hela tiden måste ha tummen i ögat på hunden och att den skall göra som man säger ”bara för att”. Det anser jag är att lägga på hunden en moral som är totalt orättvis, det kräver vi inte ens av oss själva. Att alltid behöva agera ledare och skapa en följare gagnar oftast inte hundens initiativförmåga, den lär sig helt enkelt att allt som är en resurs, uppmärksamhet, mat, social kontakt, vart den får röra sig, när den får vattenskålen påfylld, ja allt behöver den be om lov för att få tillgång till… Detta skapar en hund som inte känner att den kan påverka sin vardag och det är detta som kan bli ett problem. Jag vill inte ha såna hundar. Man vet att bristen på denna påverkningskänsla ökar osäkerhet och detta är rent logiskt, tänk att leva i en sådan situation själv där du behöver be om allt ifrån det basala, dvs mat, vatten, när du skall kissa osv. Ber du om uppmärksamhet som det flockdjur vi båda arterna är så ignoreras du tills du ger upp. Då först beslutar den du frågade att nu är det ok, nu ger jag min tillåtelse… Detta är faktiskt fruktansvärt anser jag, trots detta är detta en helt vedertagen metodik inom ledarskapstänk. Läs tex ”Att skapa en skugga”. Där får hunden inte ens påpeka att vattenskålen är tom…
Varför skulle inte mina hundar få välja väg i skogen? Förlorar jag ledarskap då menar du? Ibland bestämmer jag att vi skall hit eller dit men ibland bestämmer dom, svårare är det inte.
Jag har en massa regler som är mitt ansvar:
1. Se till att mina hundars grundläggande behov tillgodoses, fri tillgång till mat och vatten, springa lösa, sociala kontakter som även dom kan initiera, få vara ifred när dom vill, ge dom tillgång till resurser som de får behålla osv. osv
2. Att jag förbereder dom genom inlärning eller förändring av känslor i situationer som är onaturliga eller svåra. (Läs operant inlärning, klassisk betingning, BAT eller CAT.)
3. Att de inte får orättvisa korrigeringar som för dom var oundvikliga fel då jag inte visat alternativ genom att arbeta med ovan.
4. Att jag är lugn och konsekvent, (i den mån jag klarar av det), detta är svårt för alla levande varelser i alla lägen… både för hund och människa
5. Att jag konstant uppdaterar mina kunskaper i beteende och inlärning för att mina hundar skall slippa att bli jämförda med vargar överhuvudtaget. Jag jämför inte min häst med andra icke domesticerade hovdjur heller…
6. Att jag inte fokuserar min inlärning på det dom gör fel utan jag fokuserar på att berätta då dom gör rätt för att skapa en känsla av att hunden är bra och gör den fel gör den det inte för att djävlas.
7. Att jag tar mig tiden att utvärdera orsaken bakom ett beteende istället för att bara se till att hunden inte uppvisar symtomet.
Jag skulle kunna hålla på länge,,,
Mina hundar förmedlar sina regler genom att utföra för dem naturliga beteenden, som jag då tar hänsyn till. Skulle vattnet ta slut så bankas det rejält i skålen och upp flyger jag och ber om ursäkt. 😉 Ingen som helt prestige i detta. Jätteskönt..
På din fråga gällande vem som avgör om det jag har att erbjuda är bra eller inte, är ju självklart hunden. Skulle inte samarbetet med mig vara värt något, skulle leksaken inte vara värdefull eller frolicen torr och trist så är dom svidande i sin kritik. Men ta i trä, konstigt nog så känner vi varandra och mina hundar älskar att samarbeta, så det problemet stöter vi sällan på. Igen, det bygger inte på att ”Jag sa så, du skall göra bara för att” då skulle vi nog få problem för det argumentet tar varken jag eller mina hundar särskilt bra. Mina hundar samarbetar för att uppnå något istället för att vilja undgå något.
Du ställde frågan i din bloggrubrik och nu har jag gett mitt svar om hur jag ser på det. 🙂
3
Att vara an god ledare är att säga till sin hund:
-Samarbetar vi så ska jag visa dig hela min värld, och du kan visa mig hela din!