Grundvaccination av hund

Grundvaccination av hund

Tre vacciner har definierats vara basvaccin (core vaccine), dvs. vacciner som bör ges till samtliga hundar i Sverige. Denna klassificering av basvacciner överensstämmer med SVS vaccinationsrapport från 2003, samt med rekommendationer av internationella vaccinationsreferensgrupper såsom WSAVA (World Small Animal Veterinary Association) och AAHA (American Hospital Association).

  • Vaccination mot hundens adenovirus typ 1 (Canine adenovirus type 1, CAV-1) dvs. vaccin innehållande CAV-2 (Canine adenovirus type 2) mot HCC (hepatitis contagiosa canis, infektiös hepatit). CAV-2 ger korsimmunitet mot CAV-1, men utan de biverkningar som har setts vid vaccinering med vacciner innehållande CAV-1.
  • Vaccination mot hundens parvovirus typ 2 (Canine parvovirus type 2, CPV-2).
  • Vaccination mot hundens valpsjukevirus, (Canine distemper virus, CDV).

Rekommenderad grundvaccination, dvs. vaccinering som gruppen bedömer att samtliga hundar i Sverige bör få till och med ett års ålder utgörs av vaccination med de tre basvaccinerna vid sammanlagt tre tillfällen, förutsatt att levande vaccin används.

  • Vaccination av valpar vid 7–8 veckors ålder för att motverka sjukdomsutbrott till följd av sjunkande maternala antikroppar.
  • En vaccination efter 12 veckors ålder då halten maternala antikroppar kan förväntas vara tillräckligt låg för att möjliggöra skapande av ett långvarigt immunologiskt skydd.
  • En boostervaccination vid cirka ett års ålder.

Detta gäller då levande vaccin används, för avdödat vaccin rekommenderas, förutom vaccinering vid 7–8 veckors ålder, två vaccinationer efter 12 veckors ålder med kort intervall (som regel 3–4 veckor) samt en boostervaccination vid ett års ålder.

En ytterligare vaccination vid 14–16 veckors ålder kan vara indikerat för vissa individer/valpkullar beroende på smittläge. WSAVA och AAHA rekommenderar att samtliga valpar vaccineras tre gånger, där den andra vaccinationen ges efter 12 veckors ålder och den tredje vid 16, alternativt 14, veckors ålder (2, 7). Den tredje valpvaccinationen rekommenderas på grund av risken för att kvarvarande maternala antikroppar hos valpen interfererar med vaccinationen så att ett långvarigt skydd inte erhålls.

Den svenska vaccinationsreferensgruppen anser att det i dagsläget inte är motiverat att rekommendera en sådan tredje vaccination rutinmässigt till samtliga valpar i Sverige, då inga stora sjukdomsutbrott har setts i landet med de nuvarande rekommendationerna med vaccinering vid 7–8 veckor, samt efter 12 veckors ålder. Smittläget kan dock komma att förändras och vid vissa omständigheter, till exempel osäker vaccinationsstatus hos valpar eller vid misstanke om (eller konstaterat) ökat smittryck rekommenderas även en vaccination vid 14–16 veckors ålder. Detta grundat på både en ökad risk för kontakt med höga halter av de aktuella infektionsämnena och på att en stor variation i maternala antikroppshalter hos de enskilda valparna kan föreligga.

Vikten av vaccination av samtliga valpar mot de tre virusinfektionerna både innan 12 veckors ålder för att öka skyddet i denna utsatta population och tidpunkten att den första vaccinationen för ett långvarigt skydd sker efter 12 veckors ålder förtjänar att understrykas. Vaccination av valpar endast mot en eller två av dessa infektioner kan inte anses vara korrekt då underlag, dvs. motiv för att undanhålla valpar möjligheten till ökat skydd mot samtliga av dessa allvarliga infektioner saknas.

Ansvarig djurägare behöver känna till att vaccinationen inte har en omedelbart skyddande effekt. Valpar skall därför inte utsättas för onödiga smittrisker innan immunförsvaret hunnit svara på den vaccination som sker efter 12 veckors ålder.

Revaccination med de tre ovan definierade basvaccinerna av hundar över ett års ålder bör inte ske oftare än vart tredje år. Ett flertal individer kan också förväntas ha ett betydligt längre immunologiskt skydd än tre år. Det tre åriga intervallet mellan revaccinationerna överensstämmer med rekommendationer från WSAVA och AAHA. Tätare revaccination kan dock vara aktuellt om vaccinationsstatus är oklar, samt när tidigare vaccination av någon anledning kan misstänkas inte ha varit verksam, till exempel om specifika antikroppstitrar inte kan påvisas i samband med en serologisk titerkontroll. I försök med experimentell infektion har ett fullständigt skydd i minst sju år mot infektion med CAV-2 och CPV påvisats, liksom närvaro av höga specifika antikroppstitrar i minst nio år. Beroende på vilken virusstam vaccinet innehöll var hundarna skyddade mot infektion med CDV i 5 till 7 år och höga specifika antikroppstitrar kunde uppmätas i minst nio, respektive femton år (10).



Det här inlägget postades i Nyheter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.