En mumifierad hund har hittats tillsammans med människor i en forntida egyptisk grav. Det ovanliga fyndet väcker frågor om hundens betydelse i samband med död och begravningar. Men fenomenet är långt ifrån unikt. Även i Sverige har arkeologer hittat hundar som begravts med stor omsorg – och Sveriges äldsta kända begravda hund lades i jorden för omkring 9 300 år sedan.

Hunden brukar kallas människans bästa vän. Arkeologiska fynd visar att vår nära relation till hunden sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden.

Hundar har jagat tillsammans med människor, vaktat boplatser och haft andra praktiska uppgifter. Men gamla gravfynd visar samtidigt att hundens betydelse ibland verkar ha sträckt sig betydligt längre än till rollen som arbetsdjur.

I vissa fall har hundar fått egna gravar. I andra har de begravts tillsammans med människor eller fått föremål med sig i graven.

Ett aktuellt fynd från Egypten ger ännu ett fascinerande exempel.

Mumifierad hund hittades bland människorna

Fyndet gjordes i den forntida graven TT 209 i den thebanska nekropolen på Nilens västra sida i Egypten.

Graven förknippas ursprungligen med Nisemro och kom därefter att användas och återanvändas under en lång tidsperiod.

Forskarna har studerat hur människor placerats i gravkammaren under olika begravningsfaser. Bland de mänskliga kvarlevorna finns även en hund.

I den vetenskapliga studien beskrivs hunden som en canid, alltså ett hunddjur. Den hade placerats ovanpå de nedre extremiteterna hos två människor.

Det är ett ovanligt fynd, men forskarna är försiktiga med att dra långtgående slutsatser om varför hunden placerades där.

Varför begravdes hunden tillsammans med människor?

Det är kanske den mest fascinerande frågan för oss hundägare.

Var hunden ett sällskapsdjur? Hade den en religiös betydelse? Var den en del av en begravningsritual?

Det vet vi inte.

Hunddjur hade symbolisk och religiös betydelse i det forntida Egypten, vilket gör att hundens placering kan ha haft en rituell innebörd.

Samtidigt går det inte att avgöra exakt vilken relation människorna hade till just denna hund.

Det är därför viktigt att skilja mellan vad arkeologerna faktiskt har hittat och vad vi i dag kan föreställa oss att fyndet betydde.

Men när vi jämför med betydligt äldre hundgravar – inte minst i Sverige – framträder ett tydligt mönster:

Hundar har under mycket lång tid haft en särskild plats i människans samhälle och begravningsritualer.

Sveriges äldsta begravda hund är 9 300 år gammal

Vi behöver faktiskt inte resa till Egypten för att hitta fascinerande hundgravar.

Ett av Sveriges mest uppmärksammade fynd kommer från Almeö vid Hornborgasjön i Västergötland.

Här har arkeologer hittat vad Länsstyrelsen Västra Götaland beskriver som Sveriges äldsta begravda hund.

Hunden begravdes för omkring 9 300 år sedan.

Den sänktes ner i marken och täcktes med rödockra, ett naturligt mineralpigment som användes i olika rituella sammanhang under stenåldern och som också förekommer i människobegravningar.

Det är en viktig detalj.

Hunden lämnades inte bara efter sin död. Den placerades i en grav och behandlades på ett särskilt sätt.

Exakt vad ritualen betydde för människorna som genomförde den kan vi naturligtvis inte veta efter mer än nio årtusenden.

Men begravningen visar att hunden hade en betydelse som gjorde att människorna behandlade dess döda kropp på ett organiserat och rituellt sätt.

Skateholm – hundarna fick egna gravar

Ännu tydligare exempel hittar vi vid de berömda stenåldersgravarna i Skateholm i Skåne.

Platsen är internationellt känd för sina gravar från jägarstenåldern – och inte minst för sina hundbegravningar.

Historiska museet beskriver flera olika sätt som hundarna förekommer i begravningsmiljön.

Vissa hundar har lagts i fyllningen till människogravar. Andra har lagts hela eller i delar tillsammans med människor, på ett sätt som kan liknas vid gravgåvor.

Men det finns också separata hundgravar.

I vissa av dessa har hundarna fått gravgåvor och beströtts med rödockra på samma sätt som människor.

Det visar att hundar kunde ingå i avancerade begravningsritualer redan under stenåldern.

Hund begravdes med en dekorerad hornhammare

Ett av Skateholms mest uppseendeväckande fynd är en hund som begravdes tillsammans med en mycket fint dekorerad hammare av horn.

Historiska museet lyfter särskilt fram detta fynd.

Att lägga föremål tillsammans med den döda hunden visar att begravningen var en medveten handling.

Men exakt varför hunden fick föremålet vet forskarna inte.

Olika tolkningar har diskuterats kring Skateholms hundgravar och de begravningsritualer som förekom på platsen.

Det kan ha handlat om föreställningar om döden och livet efter detta, hundens funktion i samhället eller andra religiösa och sociala föreställningar som vi i dag bara delvis kan förstå.

8 400 år gammal hund hittades i Sölvesborg

År 2020 gjordes ytterligare ett spektakulärt svenskt hundfynd.

Vid arkeologiska undersökningar i Ljungaviken i Sölvesborg hittades en omkring 8 400 år gammal hund.

Hunden hade begravts mitt i en stenåldersboplats.

Enligt Arkeologerna hittades hunden tillsammans med ett mindre antal mikrospån som kan ha fungerat som gravgåvor.

Fyndet är ett av de äldsta kända gravfynden av hund i Sverige.

Det speciella är inte bara hundens ålder utan också platsen där den begravdes.

Den låg mitt i området där stenåldersmänniskorna hade levt.

Osteologen Ola Magnell vid Arkeologerna konstaterade i samband med fyndet att hunden var välbevarad och att placeringen mitt i stenåldersbebyggelsen var unik.

Begravningen för människorna närmare oss

Projektledaren Carl Persson vid Blekinge museum uttryckte något intressant när hunden hittades.

Fyndet gjorde att arkeologerna upplevde att de kom närmare människorna som hade bott på platsen för tusentals år sedan.

En begravd hund väcker frågor som fortfarande känns märkligt moderna.

Vad betydde hunden för människorna?

Var den en viktig jakthund?

Hade den en särskild social eller rituell betydelse?

Eller fanns det även ett känslomässigt band mellan hund och människa?

Det sista kan arkeologin inte bevisa.

Men själva begravningen visar att hundens död hade en betydelse som gjorde att människorna valde att lägga den i en grav.

Hundgravar berättar om människans historia

För arkeologerna är gamla hundgravar mycket mer än märkliga fynd.

De kan hjälpa forskarna att förstå hur människor såg på djur, jakt, samhälle, status, religion, döden och föreställningar om ett liv efter detta.

Hundarna kan dessutom berätta om hur människor levde.

En hund kunde vara en ovärderlig hjälp vid jakt. Den kunde vakta människor och boplatser och på andra sätt bidra till människornas överlevnad.

Men de särskilda hundbegravningarna visar samtidigt att åtminstone vissa hundar behandlades på ett sätt som gick utöver att bara göra sig av med ett dött djur.

Från svenska stenåldersgravar till egyptiska mumier

Det skiljer tusentals kilometer mellan Almeö, Skateholm, Ljungaviken och Egyptens forntida gravar.

Det skiljer också flera tusen år mellan de äldsta svenska hundgravarna och hunden som hittades i TT 209.

Ändå finns en fascinerande gemensam nämnare.

Hunden förekommer tillsammans med människan även i sammanhang som handlar om döden och begravningen.

Orsakerna behöver inte ha varit desamma.

På en plats kan hunden ha haft religiös betydelse. På en annan kan den ha varit knuten till jakt eller status. I vissa fall kan hunden ha varit en del av själva begravningsritualen.

Och kanske fanns det ibland även något som vi känner igen mycket väl i dag – ett starkt personligt band mellan en människa och hennes hund.

Det senare är en lockande tanke, men det är viktigt att komma ihåg att arkeologiska fynd sällan kan berätta exakt vilka känslor människorna hade.

Människan och hunden – tillsammans i tusentals år

Vad fynden däremot kan visa är hur långt tillbaka relationen mellan hund och människa sträcker sig.

För 9 300 år sedan begravdes en hund vid Hornborgasjön och täcktes med rödockra.

För omkring 8 400 år sedan begravdes en hund mitt i en stenåldersboplats i Ljungaviken.

Vid Skateholm fick vissa hundar egna gravar, gravgåvor och samma röda ockra som användes vid människobegravningar.

Och flera tusen år senare finner forskare en hund bland de mumifierade människorna i en egyptisk grav.

Vi kan inte veta exakt vad människorna tänkte när de begravde sina hundar.

Men gravarna har överlevt.

Och tusentals år senare berättar de fortfarande om en av de längsta relationerna mellan människan och ett annat djur.

Hunden har gått vid människans sida i tusentals år – ibland tycks den till och med ha fått följa med in i döden.

Fakta: Några av Sveriges äldsta och mest fascinerande hundgravar

Almeö, Hornborgasjön: Sveriges äldsta kända begravda hund. Hunden begravdes för cirka 9 300 år sedan och täcktes med rödockra.

Ljungaviken, Sölvesborg: Cirka 8 400 år gammal hund som hittades begravd mitt i en stenåldersboplats. Föremål som kan ha varit gravgåvor hittades tillsammans med hunden.

Skateholm, Skåne: Stenåldersgravfält känt för sina hundbegravningar. Här finns separata hundgravar och exempel på hundar som fått gravgåvor och beströtts med rödockra på liknande sätt som människor.

Källor

Frontiers in Environmental Archaeology – From individualized mummies to collective accumulations: an archaeothanatological analysis of funerary reuse in Theban Tomb 209

Länsstyrelsen Västra Götaland/Naturum Hornborgasjön – uppgifter om den cirka 9 300 år gamla begravda hunden från Almeö.

Historiska museet – uppgifter om Skateholms stenåldersgravar och hundbegravningar.

Arkeologerna, Statens historiska museer – 8 400 år gammal hund hittad i Sölvesborg samt osteologiska uppgifter om Ljungavikshunden.

Vill ditt företag synas på Dognews?
Annonsering och samarbeten: dognews@hotmail.se

DOG NEWS SVERIGES STÖRSTA NYHETSSAJT OM HUNDAR