Parvovirus-infektion är en smittsam sjukdom som först uppträdde i USA och Australien år 1978 och har nu spridits över hela världen. Den orsakas av en medlem av familjen parvovirus ( en mutation av kattpest) som är väldigt resistent i naturen. Endast canider drabbas.

I den superakuta formen av sjukdomen blir hunden extremt uttorkad och dör inom två till tre dagar. I den akuta formen leder den reducerade blodvolymen på grund av diarré samt kräkningar och sekundära bakterieinfektioner till döden inom fem till sex dagar. Djur som inte dött inom fem dagar återhämtar sig.

Sjukdomen har högst mortalitet bland valpar från sex till tolv veckor, d.v.s. när skyddet från moderns antikroppar håller på att försvinna.

Förekomst

Hundens parvovirus typ 2 (CPV-2) finns spritt över hela världen och finns även i Sverige. Det finns dock sedan länge effektiva vacciner mot CPV-2, det vill säga hundar som vaccinerats korrekt har ett mycket gott skydd (immunitet) mot infektion med parvovirus. Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdom till följd av parvovirusinfektion för närvarande sällan hos inhemska hundar.

Smitta

Virus sprids med avföring från infekterade hundar under totalt cirka två veckors tid. Efter det kan hunden fortsätta sprida virus om det finns avföring kvar på till exempel päls och tassar. Infekterade hundar sprider smitta redan innan de visar symtom på sjukdom och många smittspridande hundar visar aldrig några symtom.

Viruset sprids också genom till exempel händer och föremål som kläder, matskålar, filtar etcetera.

Viruset kan leva i upp till flera år i skog och mark och smitta nya hundar.

På grund av parvovirus långvariga överlevnad i miljön kan man aldrig räkna med att kunna ”vänta ut” en parvovirus-smitta från omgivningen, varken utomhus eller inomhus. Noggrann rengöring och därefter desinficering behövs. Parvovirus tål de flesta förekommande desinfektionsmedel om de används i vanlig brukslösning. Noggrann granskning av tillverkarens anvisningar vad avser dosering och tillvägagångssätt är därför att rekommendera.

I utomhus- och inomhusmiljöer, som inte helt går att desinficera, kan alltså smittan finnas kvar under mycket lång tid.

Korrekt vaccinerade hundar är väl skyddade mot smitta. Valpar som föds av en korrekt vaccinerad tik har ett indirekt skydd under de första veckorna. Skyddet avtar successivt, hur snabbt det sker varierar. En hund som överlevt en parvovirusinfektion är skyddad (immun) mot infektion med hundens parvovirus i minst 20 månader, eventuellt för hela livet.

Symtom

Sjukdom till följd av en infektion med hundens parvovirus kan ses hos hundar i alla åldrar. Många äldre hundar visar dock inga symtom på att de är infekterade. Även om allvarlig sjukdom ses även hos vuxna hundar är risken för grav sjukdom störst hos unga hundar.

Symtom på sjukdom ses oftast inom några dagar från det att hunden infekterats. Typiskt är hög feber (40-41°C), kräkningar och diarré. Sådana symtom kan dock orsakas av en rad olika anledningar, det vill säga en hund som uppvisar sådana symtom behöver inte vara infekterad med just parvovirus.

Hunden kan snabbt bli sämre och avlida. I de flesta fall överlever dock hunden med hjälp av veterinärvård. Hundar som överlever parvovirus-infektionen brukar också tillfriskna helt, utan att få några bestående problem.

Riktigt små valpar födda av en tik som inte själv har ett bra skydd mot infektionen (en sådan tik är alltså inte vaccinerad) är mycket känsliga, och hela kullen kan dö mycket plötsligt om valparna infekteras med parvovirus. Valpar födda av en sådan tik kan också oväntat dö flera månader senare, till följd av skador på hjärtat. För att viruset skall kunna orsaka hjärtsjukdom måste valparna infekteras innan de blivit två månader gamla. Hos äldre valpar/hundar orsakar en parvovirus-infektion normalt inte hjärtsjukdom.

Diagnos

Misstanke om infektion med parvovirus uppstår ofta när en eller flera ovaccinerade hundar uppvisar typiska symtom. De flesta hundar har också mycket få vita blodkroppar när de är akut sjuka till följd av parvovirusinfektion, och det kan ses med hjälp av blodprov.

Om man hittar själva viruset (eller delar av det) i ett avföringsprov vet man säkert att hunden är infekterad med just parvovirus. Ibland kan man dock inte hitta virus i avföringsprovet trots att hunden är sjuk, risken för det ökar ju längre tid som gått efter det att hunden infekterades.

Blodprov kan undersökas för att se om hundens immunförsvar har bildat antikroppar mot parvovirus. Vaccinerade hundar, och hundar som tidigare varit infekterade med parvovirus har också antikroppar i blodet.

Vanliga frågor om hundens parvovirus

Kan människor smittas och bli sjuka av hundens parvovirus? Nej, något sådant fall finns inte beskrivet.

Jag har hört att katter blir sjuka av parvovirus, kan katter smittas och bli sjuka av hundens parvovirus? Katten har sitt eget parvovirus som orsakar grav sjukdom hos icke immuna katter. Kattens parvovirus finns liksom hundens parvovirus spritt i naturen och det är mycket smittsamt, men det orsakar inte sjukdom hos hund.

Hundens parvovirus har dock också påträffats hos katter som inte vaccinerats mot kattens parvovirus. Det är alltså möjligt att en ovaccinerad katt, som inte är immun mot parvovirus, kan infekteras med hundens parvovirus.

Hur lång tid tar det innan man ser symtom på sjukdom efter det att hunden infekterats med parvovirus? I de fall infektionen leder till symtom som kräkningar och diarré kan det ta från cirka fyra dagar upp till i vissa fall ett par veckor.

Skall jag vaccinera min hund och i så fall varför? Vaccin mot hundens parvovirus är att betrakta som ett basvaccin för hundar i Sverige, det vill säga vaccinering rekommenderas normalt för samtliga hundar. Synlig sjukdom är idag ovanlig hos svenska hundar tack vare utbredd vaccinering. Själva viruset finns dock i både utomhus- och inomhusmiljöer och hundar behöver inte träffa varandra, eller ens vara i närheten av en sjuk hund, för att smittas. Ovaccinerade hundar kan sprida virus utan att själva visa några tecken på sjukdom.

Källa SVA Parvo